Fyll i din e-postadress för gratis uppdateringar om Ysby BK Herrlaget
Du är redan följare. Får du inga mejl kan du redigera dina Notisinställningar under Mina uppgifter.
Klicka på bekräftelselänken i det mejl vi skickat dig för att börja ta emot uppdateringar från Ysby BK Herrlaget.
Herrlaget
Följ oss för uppdateringar
Januari 2019. Uppstart i Lagaholmshallen. Ysby BK. Undertecknad är tränare för sjunde året i rad. De tidigare sex har inte direkt fått klubbarna i högre divisioner att kasta sig på sina telefoner och bjuda in till jobbintervjuer. Namnet Karlsson var förmodligen lika hett på tränarmarknaden som Jimmy Åkesson är aktuell för Pridefestivalens hederspris. Men nu jävlar!
Vintern hade medfört den ena transferbomben efter den andra och helt plötsligt var YBK laget på allas läppar. Det började med att Hallands, ja hela Sveriges, målkung skrev på för YBK. Fredrik Junefalk anställdes som ny spelande coach jämte Karlsson och senast den långe från skogen spelade i lägsta serien gjorde han över 60 mål. Definitivt den största värvningsbomben genom tiderna i södra Halland. Lite som om Neymar helt plötsligt skulle skriva på för Ipswich. Därefter vällde nyförvärven in. Från Knäred hämtades Arnon Kampuach som ger målgaranti på 15 kassar varje säsong. Dessutom kom Fransson, Svanberg och Rådahl från LFK. Tre lovande spelare som precis missat cutten till LFK:s A-lag. Jokern i leken var Adam Thoren som av den samlade expertisen utmålades som den störste talangen i Laholms kommun. Dessutom anslöt Andreas Johansson från KHFF. En back av yttersta klass.
Eftersom få eller inga spelare förutom coach Axelsson lämnat det svarta laget från östra Laholm såg det alltså mumma ut. Axelsson hade dessutom lovat att spela ett antal matcher och helt plötsligt var YBK tippat i topp av serien. Tillsammans med Walldia och Andersberg skulle ett trelagsslag utspelas gällande avancemang.
Altmeister Bosse Åkesson var nöjd som en löpande tik på herrkennel och gick och mös på träningarna. Den annars något pessimistiske Åkesson sågs till och med småle en sketen tisdag under februari månad. Något som senast hände 15 augusti 1969 när Åkesson besökte legendariska Woodstockfestivalen iklädd en keps från Lantmännen i Vallberga och bjöds på en Lapdance av Janis Joplin.
När serien inleddes stod Knäred på menyn. YBK gick tämligen enkelt segrande ur striden och för första gången sedan 1983 vann YBK en premiärmatch. Men redan här började molnen hopa sig på himlen. Målsprutan Kampuach var missnöjd och lämnade in en transferrequest redan efter första omgången. Dessutom insjuknade Junefalk och inför mötet mot Walldia i omgång två var det darrigt. YBK:s lag som äntrade Wallevi var starkt och fyllt av självförtroende även om June låg hemma och hostade. Matchen mot förmodade toppkonkurrenten var en av årets mest rafflande. Chanserna avlöste varandra. Walldia anföll och YBK kontrade. Backlinjen med Axelsson, undertecknad, Olsen och Kasper stod pall och i kassen var Dennis en fantom. Med två minuter kvar av matchen gjorde Walldia segermålet och YBK deppade.
Vi insåg dock att mellan oss och Walldia var det jämt. På hemmaplan – med June på planen – skulle vi ta dem. Därefter avfärdade vi KHFF på bortaplan med imponerande 5-0 och låg i toppen av serien. Allt såg bra ut. Abdullah imponerade. De nya från Laholm var duktiga. June vräkte in mål och löftet Thoren var het som ett strykjärn och lurade motståndare med samma självklarhet som Stefan Lövfen höjer skatten.
Men så vände allt. Hemma mot Vapnö ledde vi med tio kvar. Dominerade. Plötsligt stod hemmalaget för två misstag, lika onödiga som tandtråd i livets slutskede. Förlust. Panik. Chans till revansch mot Andersberg som ledde serien. En seger ett måste. Efter fem minuter underläge 2-0. Efter 45 minuter 2-2. Vi gick framåt. Behövde en seger. Allt sket sig. Förlust igen. Och där – precis där – dog säsongen 2019. Visst försökte vi. Visst peppade vi varandra men alla insåg att just den förlusten var som en injektion med en dödlig sjukdom. Vad vi än sade, hur vi än vände och vred på resonemang, laguppställning och spelsätt – på ett regnigt Halmstad Arena förintades allt hopp, all glöd och mycket av den glädje som inlett säsongen. VI hade sex poäng efter fem matcher och hade kalkylerat med 12.
I övrigt började nu problemen visa sig allt mer. Invärvade Johansson missade resten av säsongen, Kampuach var på strejk i Skogaby och Abdullah fick kvällsjobb och kunde inte delta. Samtidigt började B-laget bli en belastning. I januari lovade minst 24 spelare – utöver A-lagsspelarna - att de var intresserade av att spela i reservlaget. I juli hade tomten, alla hans nissar, senila farmor och Stephen Hawkings varit aktuella för spel i reservlaget om de velat. Ursäkterna för att spela var fler än någonsin tidigare och lagledare Gustavsson och Persson fick båda mentala problem i paritet med hemvändarna från Vietnamkriget, när det vankades reservmatch och återbuden haglade in. Dessutom valde anfallaren Kalle Karlsson att sluta mitt i säsongen.
Spelarna deppade. Förvisso vann vi ibland. Gjorde mängder av mål men släppte också in mål efter mål. Undertecknade slet av halva hälsenan i en vidrig match mot KHFF och återkom aldrig. När jag föreslog en avancerad operation som jag googlat fram att Totti fått i slutet av karriären, skrattade läkaren och rekommenderade en ergonomiskt korrekt fåtölj till arbetsplatsen och en ny – mer åldersanpassad - hobby i livet.
Kasper Persson åkte på tour längs med route 66 och missade fem matcher. Det faktum att han kom hem med en ”Make America Great” keps till tränaren gjorde knappast att han blev förlåten. Dock lite roligt att sätta den på den ovetande dotterns huvud första skoldagen efter sommaren…
Sista förlusten på Lomövallen i Lidhult var en symbol för hela säsongen. Vi bjöd på tre mål och det är enkelt att skylla på egna misstag men vi spelade å andra sidan emellanåt, fotboll lika illa som en berusad Gunilla Persson genomför avancerade hjärtoperationer.
Och i vackra Lidhult (måste ta dit familjen någon gång) med ännu en förlust i nacken tog säsongen till sist slut. Känslan var tomhet. Allt strul hade tärt på oss. VI var trötta och uppgivna. Orkade knappt göra motstånd längre. Alla förhoppningar från januari var bortblåsta. Åkesson som tidigare under säsongen kostat på sig ett leende, log inte längre. Att undertecknad inte fått sparken är ett mirakel. Hade Bosse fått sin vilja fram hade i alla fall ett kok stryk och en tre centimeter bred repa i lacken på min bil. varit det minsta jag förtjänade.
Spelarna skall ha beröm för sitt engagemang under året. Mitt i alla avhopp, allt strul och alla förluster finns det en kärna med spelare i Ysby BK som är att räkna med. Denna grupp är föreningens hopp. Undertecknad och Junefalk väljer att fortsätta som tränare och spelare såvida inte sista matchernas svaga prestationer fått styrelsen att strimla de nyss påskrivna kontrakten.
Mörkret börjar lägga sig över Munkavallen. Temperaturen i bollrummet är oroväckande nära noll på nätterna och det enda livet som surrar är flugorna som stör spelarfesterna. Två saker vet man. Dels att det kommer bli ännu mörkare men viktigast av allt – vi kommer tillbaka.
Kämpa Ysby!
Match mot andersberg | 21 sep, 14:00 |
Match mot vapnö | 29 sep, 17:00 |
Match mot Oskarström | 5 okt, 13:00 |
Match mot Getinge | 12 okt, 15:00 |
Kommentera
Du måste logga in för att kommentera