Blankt set mot Laget från havet!

Till hemmamatchen mot luriga Haverdal hade YBK ett antal tunga pjäser tillbaka i truppen. Coach Axelsson tog plats i backlinjen, Noak gjorde efterlängtad säsongsdebut och Kalle var tillbaka efter avstängning. YBK fick problem direkt. Layth skulle göra debut i kiosken men hade vare sig skjuts, grillvana eller någon större erfarenhet av griskött och hela samlingen fick förskjutas i en kvart för att få rätt på Munkavallens magiska burgare.
Vi tog det rätt lugnt under samlingen. Pålsson skulle komma sent, Kasper sörplade kaffe och Jimmy Ivarsson blev glatt överraskad när han insåg att han inte alls blivit petad. Vi bestämde oss för att försöka få till lite längre anfall, spela med Noak i fri roll på mitten och låta Rusht likt Håkan Mild, som vanligt löpa box till box. Kalle diskuterade mest folks vanor på nätet och Pålsson dök upp en kvart före avspark och gjorde några små ruscher som uppvärmning.

Vi inledde med att försiktigt rulla runt bollen och det tog ungefär två minuter innan vi såg hur Haverdals nummer tio accelererade och gav hela idrottsplatsen hicka. Hans snabbhet var helt sjuk. Han var så startsnabb att en snabb mittback som Emil Axelsson såg långsam ut i en löpduell. Jag och Snoddas tittade på varandra och insåg att det här skulle bli tufft. Själv var jag före matchen sjukt besviken över att ännu inte vara redo för spel. När jag såg tians minst sagt spänstiga löpsteg var jag snarare lättad att jag inte var på planen. Med en Magnumrevolver hade jag kunnat stoppa honom. Annars förmodligen inte…

YBK hade inledningsvis flyt. En boll flög mot backlinjen och nummer tio blev fri. Domaren dömde offside lika tveksam som logiken hos en bebis. Vi slog frisparken och anföll på kanten. Dorlind hittade Pålsson som stampade lite på bollen. Gjorde en fint och en spelare försvann. En till och en annan försvann. ”Spela höger” skrek Snoddas. ”Skit i det du” tänkte Pålsson och vände ytterligare en gång. Tre man väck och Pålsson avlossade högerdojan. Pang. Som en handgranat vid målvaktens bortre stolpe. Klass. Drömmål. Hemmaledning.
YBK jobbade vidare. Noak hämtade boll och var hela tiden spelbar för hemmalaget. YBK vann boll och lirade ut till Kasper – för dagen kapten, då Olsen satt på bänken och masserade sitt lår. Kapten Kasper drog en vänsterpassning som Kalle kom först på. I friläge med målvakten var Kalle iskall och YBK ledde nu med två kassar.

Nu började bortalaget spela upp sig men nummer tio bytte ut sig själv med orden ”jävla skitsport” och Axelsson och company kunde andas ut. Roligaste situationen var när bortalagets ytter fick ett skott rakt i ansiktet och blev avblåst för handboll.
I paus var vi positiva. Till och med Pålsson var på glatt humör men hann såklart klaga på matchkläderna och det faktum att svart är för varmt att spela i. Axelsson tuggade tuggummi och Kalle Karlsson drabbades av någon form av septisk chock efter att ha sprungit i djupled minst tre gånger för mycket.
Andra halvlek inleddes med en hamburgare från Layth i kiosken. Den smakade lysande. Efter en kvart hade YBK tagit över och Kalle terroriserade bortalagets vänsterback. För backen var Kalle vad Jimmy Åkesson är för Stefan Lövfen. En mardröm som bara vägrar försvinna. Gång på gång kutade Kalle förbi och den tappre men slutkörde backen fick slita ont för att överleva. Efter ett fint anfall på kanten nådde Kalle fram med en passning till Pålsson som dök upp och dunkade in sitt andra för kvällen. Just Pålsson och Kalle gjorde sin första match för året och deras eviga kärleksrelation var lika stark som vanligt. Kalle löpstark, rörlig och hysteriskt ettrig. Alltid på språng och alltid jobbig för motståndarna. Pålsson nickstark och lurig. Skarvar, vrider och vänder. Låter Kalle springa och dyker upp när det som mest behövs.

Nu tappade det trötta bortalaget både humör och kampvilja. YBK tog över helt och hållet. Det var spel mot ett mål. Axelsson sprang in fyran efter en perfekt hörna av Kalle som därefter lämnade plats åt Abdullah på planen. Vi på bänken gav Kalle syrgas, insulin och peppande ord. Femman kom också på hörna och Noak fick kröna sin insats med ett fint mål. Kort därefter gav nämnde Noak upp med orden – ”jag känner inte mina ben längre”. På vänsterkanten huserade Theo och stod för matchens mest magiska insats. I en klassisk femtiofemtioduell satsade Haverdals kapten en miljon procent i en närkamp. Den försiktige, hale och avige Teo petade i exakt rätt tiondel till bollen och decenniumets vackraste tunnel var ett faktum. Publiken jublade och kaptenens skam var obehaglig för oss utanför att beskåda. Teo fortsatte framåt och spelade in bollen till William som satte sitt första mål för Ysby sedan ankomsten från LFK.

Sex mål mot noll och fint spel under större delen av matchen. Segersång, svettiga tröjor och välförtjänta leenden efter en tung period. Sjukt orättvis förlust mot SBK, mirakel mot Roj Ava och sen en heroisk insats mot Vapnö som tyvärr gav noll och inget i poängkolumnen. Därför var segern oerhört efterlängtad. Dessutom kunde YBK spela ut. Ett antal fina anfall. Klackar, dribblingar och sköna upprullningar. En pigg Pålsson, en Ivarsson som likt en hackspett på en telefonstolpe hackade på allt och alla samt en Dorlind som inte satte en fot fel på hela matchen. Premiärmål för William och pigga inhopp från Teo och Abdullah.

YBK jublade och Layth lät meddela att kiosken sålt hamburgare för en kvarts miljon under matchen. Axelsson begav sig iväg på jakt efter en albinoälg och Kasper skrev autografer till suktande supportrar. Abdullad flinade åt den Ysbyitiska traditionen att slå kullerbytta och William ville ta med sig matchbollen hem efter sitt mål. Solen gick ner, vinden låg stilla och någonstans i Sverige satt bortreste Bosse Åkesson och försökte hitta matchresultatet på Google.
Vi hänger med!
Kämpa Ysby!

Tomas Karlsson Utespelare