Knäred – en magisk plats

1613 slöts freden i Knäred och 2017 spelade Ysby bortamatch mot de gulklädda kämparna som numera huserar i tabellens bottenskikt. I YBK var undertecknad tillbaka i startelvan efter tre månaders frånvaro med bruten fot och Jonathan Gunnarsson som återkommit efter tre års exil i Ränneslöv. Jonte inledde matchen piggt ute på högerkanten och själv var jag lika stabil som en treåring på oslipade skridskor. Helt värdelös och lika felplacerad som en Armaniaffär i Mogadishu.
KIK gjorde oväntat nog första målet efter en fin hörna som YBK misslyckades att rensa bort. Bortalaget var håglöst, initiativlöst och passivt men lyckades ändå skapa flera målchanser. Kalle fick ett mål tveksamt bortdömt men till sist lyckades vi hitta kvitteringen. Ingen aning vem som gjorde målet. Jag var helt upptagen med att andas.
Spelet böljade fram och tillbaka och YBK brände läge på läge. Axelsson i ribban, Otto gång på gång ack så nära och flinke Gunnarsson med skottläge på skottläge. Mitt i pressen kontrade KIK i ett flygande anfall. Olsen och Ivarsson blev lurade och Persson och undertecknad stod fel i straffområdet och helt plötsligt ledde hemmalaget med 2-1.
I paus var det allt annat än muntert. Otto som skjutit en frispark fyrtio meter över målet gick bärsärkagång och skällde på allt och alla. Han hatade Knäred, Gud, sig själv och alla andra i hela världen. Magnus fräste, Jonte undrade vilket skitlag han hamnat i och Axelsson mer eller mindre idiotförklarade hela laget. Själv funderade jag på hur jag kunde var så sjukt dum i huvudet att jag trott att jag skulle kunna göra comeback – 39 år gammal tre månader efter ett fotbrott.
Hur som haver – ut till andra halvlek kom vi. Och nu var vi ett helt annat lag. Lucas jagade på. Ivarsson stod upp och till och med gamle tränaren kom rätt i brytningarna. Problemet var att Knäreds målvakt hamnade i trans. Han var som en figur i ett TV-spel. När han inte medvetet räddade bollen råkade vi skjuta bollen på honom så att han inte hann undan. Axelsson brände öppet läget från 27 centimeters avstånd och vi hade så många hörnor att Otto till sist inte orkade slå dem mer. Till sist kom kvitteringen. Alsbjer som bränt fina lägen sluggade in bollen i mål. Eller kanske var det Otto. Minns fan inte vem som egentligen spelade för Ysby. Tror i alla fall att Allard inte var målskytt.
Nu gick vi för segern och flyttade fram allt men KIK:s målvakt fortsatte att dominera. Vid ett tillfälle gjorde han tre idioträddningar i samma sekvens och fick från sin tränare skäll för att hans utkast varit för optimistiskt. Det kändes som om ett tredje mål skulle komma men så stack KIK upp och ett inlägg från vänster studsade förbi allt och alla. Knäredsanfallaren fick fritt läge men muraren och Rose´- kännaren Kasper Persson räddade dagen med en brytning från himmelriket.
Och så kom det. Det magiska segermålet. Trean satt som en kniv i en bonde och var så sjukt mycket viktigare än Freden i Knäred, Flammabadet, tyska turister och Anna Kindberg Batras avgång. Seger och sång i omklädningsrummet. Nu var Otto glad och Axelsson slutade sura. Själv var jag överlycklig att ha överlevt. Jag älskar Knäred. Ska åka dit och bada imorgon och nästa sommar kommer hela familjen Karlsson spendera minst två veckor på Flammabadets camping. Comebacken gick inte strålande men vi vann, fotboll är fortfarande roligare än gubbabandy och 39 är fan ingen ålder!

Tomas Karlsson Utespelare