Mardrömssviten fortsätter

I mitt huvud var det drömläge. Vackert väder. Värme som sprider sig genom gamla muskler och ökar dess rörlighet. Publik tillåtet. Kanske en tunnel framför Bosse Åkesson på en förvirrad Ränneslövare. Emil Davidsson i kassen som störtdyker efter en boll och limmar den med självklarhet och pondus. Junefalk som vrider och vänder och skapar kaos i derbymotståndarnas försvar. Perfekt uppladdning med peppande musik, coola gester och bra snack. Riktigt såg framför mig hur jag dominerade på mitten, hur Kasper tacklade ner Gunther Hansen och hur Svanen serverade mackor till Ukrainske Olek på yttern. I verkligheten var det inte drömläge. Först och främst var uppladdningen sjukt dålig. Halvvägs till Ysby kom jag och Ivarsson på att vi inte har någon lagledare och att någon behöver skriva ut laguppställningen. En postitlapp till domaren skulle förmodligen inte duga. Telefonen plingade. Nyckelspelaren Fransson hade inte fått ledigt från sitt jobb på ICA Maxi. Ska aldrig handla där mer. Älskar Willys. Dessutom var vaderna ömma, ryggen stel och hela jävla bilen fylld av ruggigt porslin som skulle levereras till YBK:s loppis. Kort sagt så långt ifrån drömläge man kan komma och förmodligen så långt ifrån professionell idrott det går att tänka sig. Väl på plats tittade vi på när Ränneslöv äntrade Munkavallen. De såg ut som om de allihop ätit gröt genom hela livet, bott på gym och arbetade med att slakta elefanter. Sjukt stora och välvuxna. Jag tittade på vårt lag och hoppades att snabbhet skulle slå styrka. Vi pratade om att spela lika bra försvar som mot Skogaby men att vässa anfallsspelet. Sen drack vi lite kaffe och Ivarsson malde på om Hansens armbågar som tydligen är lika livsfarliga som en Gin och Tonic spetsad med arsenik. Matchen var hyfsat välspelad i halvbra tempo. YBK hade en del halvchanser och likaså bortalaget. Ränneslöv kändes lite tyngre men i övrigt var det jämt. Fransson kom lagom till matchstart och fick hoppa in efter en halvtimme när Al-Masri tvingades bryta. Just Fransson var så när att sätta en kasse men skottet landade upp på målet istället för i det samma. Direkt efter stack Ränneslöv upp med ett fint anfall. Avslut och precis som i drömmen dök Davidsson. Problemet var att bollen inte gick att limma och att returen såklart hamnade hos en anfallare som dunkade in ledningsmålet. I paus sa vi kort och gott att vi skulle anfalla. Det var irriterat. Massad var skadad och ville byta. Jag tvingade honom att köra på ett tag till men satte William på värmning. Nu tryckte vi på för fullt. Ränneslöv ägnade sig åt försvarsspel och var skickliga på det. YBK:s chans kom när Junefalk kapades i straffområdet och domaren dömde straff. Tyvärr missade Junefalk och som vanligt för oss i Ysby började allt skita sig. Kasper hade fått gult kort i första halvlek och stångades med tunga anfallare. Kapten Svensson röt på honom att ta det lugnt. Men eftersom vi inte lyssnar på Svensson sket Kasper fullständigt i det och manglade ner Hansen som föll likt en illegalt skjuten varg i Värmland. Rött kort och vi kunde inte ens protestera. Trots underläget försökte vi gå till anfall men nu var våra attacker lika menlösa som att kasta vattenballonger på pansarvagnar. Istället började vi såklart slarva. Till sist utnyttjade bortalaget slarvet och satte tvåan med fem minuter kvar. Jag sjönk ihop i gräset. Vi ligger sist i lägsta serien. Noll poäng. Jag är spelare i laget. Jag är tränare för laget. Hyfsat svårt att skylla på någon annan. Bosse skakade på huvudet när jag gick förbi. Nån sjuk optimist bland publiken menade att vi hade otur. Svensson sågade allt och alla. Ivarsson var deprimerad. Själv var jag tyst. Ledsen. Uppgiven. Värmen var för mycket. Det kokade i kroppen. Jag hade ont i varenda kroppsdel och alla inre organ. Träning igen nästa vecka. Känns riktigt lockande just nu. Kämpa Ysby Herrlaget 0kommentarer

Det blir aldrig bättre

Ett bra sätt att förstöra helgen Åtta veckors semester är över. På måndag är det jobb. Juli har inneburit regn, blåst, hagel, Corona, inga utlandsresor och en sjuk mängd rosévin som substitut för sommar, sol, Mallorca och grillkvällar. Nu när ledigheten drar sig mot sitt slut passar såklart vädret på att formligen explodera i sommarhybris. Därför kändes den kommande helgen redan vid lunch på fredagen något vemodig. När YBK samlades i Skogaby var det minst 56 grader varmt i solen. Vi hade tunn trupp. Sargade efter en katastrofal inledning. Stor respekt för hemmalaget. Mazreku är bäst i serien, Dren gör mål på allt och varenda lirare i rött har känsliga fötter och bra passningsspel. Vår taktik var enkel. Spela lågt. Kontra så fort läge ges. Undertecknad knatar runt på mittfältet och följer Mazreku vart han än tar vägen och för helvete spela bollen till varandra! Det började lysande. Inkastvariant satt som en kniv i en bonnjävel och Filip Svensson rakade in bollen i tomt mål. Genialiskt. Därefter böljande spel. Junefalk sköt i ribban. YBK:s för dagen bäste spelare Al-Masri satte bollen i stolpen. SBK anföll men Davidsson höll rent. Hemmalaget hade mer boll men bortalaget mer chanser. Karlsson sprang efter Mazreku och hyfsat ofta lyckades vi hålla bollen inom laget mer än två och en halv sekund. SBK tilldömdes straff. Såklart feldömd. Alla domslut mot oss är feldömda. Davidsson sånär att tippa den utanför stolpen. Kvitterat Halvtid. Snack om att hänga i. Inte förivra oss. Höja kvaliteten sista tredjedelen. Jag höll på att avlida i skuggan. Hade jag varit en hund hade veterinären gett mig sista sprutan på plats. Mazreku sprang som en skållad bäver på uppåttjack och vetskapen att 45 minuter återstod var lika lockande som att fira julafton i ett fängelse i Eritrea. YBK började slarva mer och mer. Felpassen blev värre och mer frekventa. Backlinjen var dock heroisk. Kasper borde ersätta Granquist i blågult på mittbacken. SBK skapade mest men oftast var det långskott utifrån. Domaren var på kasst humör och när YBK vrålade på offside blåste han av spelet och förkunnade att nästa spelare som skriker offside, får gult kort oavsett vad. Jag frågade honom om man fick viska offside. Rätt kul tyckte jag. Det tyckte inte han. Olek var sliten och vår nya påläggskalv Axel Nilsson kom in. SBK gjorde 2-1 när ett långskott ändrade riktning och bollen rullade in bakom Davidsson. Inte orättvist men kändes lika tungt som att få prostatan undersökt av en darrhänt Dolph Lundgren. Det var nio minuter kvar och vi gick för kvittering. Slitet betalade sig. Vi tilldömdes straff. Självklart korrekt dömd. Junefalk brände men satte kvitteringen på returen. Jag haltade ut med kramp i vaderna, låren, ljumskarna, potentiellt pungbråck, ryggont, andnöd och allmän förvirring. Bänken försökte livsuppehållande åtgärder samtidigt som vi jublade. Matchuret stod på 93 minuter. Mazreku fick bollen och fälldes. Frispark. Den jäveln satte den. 3-2 och seger SBK. Livet känns meningslöst. Hur fan kan vi alltid förlora? Jag satte mig på en bänk och funderade över livet. Lyckades inte få fram två hela tankar. Stackars Ysby. Jävla Mazreku. Skithelg. Sommaren är över. Den som säger att inget slår en svensk som sommar har problem. Den som säger att vi kommer igen kan gå och hänga sig. Mörker. Herrlaget 0kommentarer

Premiärtorsk

Tungt men tyvärr inte orättvist Äntligen dags för seriepremiär efter tidernas längsta försäsong. Efter att Tegnell gett klartecken begav sig YBK till Skedalahed för bortapremiär mot Snöstorp/Nyhem. Bortalaget saknade Ljunbgerg och Almasri men hade stark trupp redo för spel. Eller redo. Halva laget tog studenten igår. På innermitten spelade snart 200 år gamle coach Karlsson och på vänsterbacken lirade Loket Ivarsson. Så jätteredo var vi nog inte. Men på plats var vi och till och med Simon Svanberg som firat sin examen, helt utan underkända betyg, såg lika fräsch ut som en hallonbuske med morgondagg. Hemmalaget tog kommandot och trillade runt bollen fint. Planen var hård som asfalt och så pass torr att hade Kasper Persson sprintat två tiondelar snabbare i en rusch hemåt, så hade det tagit fyr under hans skor. YBK försökte hålla i bollen när tillfälle gavs men var på tok för slarviga och stressade när vi väl fick lädret vid foten. Emellanåt agerade vi huvudlöst men allt som oftast var vi tappra och ettriga. Spelet jämnade ut sig och därför kom det som en chock när hemmalaget satte första kassen. Junefalk var två centimeter från att komma först på en långboll men målvakten lyckades rensa. Bollen seglade mot det samlade YBK – försvaret som dock lät såväl boll som motståndare vara. Det var som om tvåmetersregeln med tanke på Covid – 19 helt plötsligt började gälla på planen och hemmaledning var ett faktum. Resten av halvleken var sig lik. Hemmalaget hade mer boll men YBK spelade samlat och stack upp i kontringar. Olek från Ukraina visade vilket tillskott han blir och var lika ettrig som en bullterrier på uppåttjack. Svanen och Fransson knatade runt på mitten och Massad, som börjat grina illa redan efter sju minuter kämpade på. I paus upptäckte jag till min förvåning att jag alltjämt andades. Det var sinnessjukt varmt. Helt galet jobbigt. Vattenpausen i mitten av halvleken hade haft lika stor effekt som en ask Toblerone mot Corona. När vi vandrade ut mot andra halvlek var vi dock med i matchen och kände att vi kanske kunde sno en pinne. Men det verkade skita sig. Hemmalaget dominerade och nu var vi rejält nertryckta. Davidsson i kassen var suverän och höll oss tillsammans med heroiskt försvarsspel kvar i matchen. Efter femton mållösa minuter började vi äta oss in i det. Snöstorparna såg molokna ut efter att inte lyckats döda matchen och likt en mirakulöst tillfrisknad bäver på djurklinik, började vi gnaga oss tillbaka. Fransson fick ett läge. June sköt och Svanen nickade. Vi hade känning och mycket riktigt kom kvitteringen. Svensson hittade ett smörpass till Svanen som mycket behärskat rullade in bollen i mål. Nu började spelet bölja fram och tillbaka. Snöstorparna hade mer boll och ville ha ett segermål. Vi var hyfsat nöjda med ett kryss och kände på oss att vi låg illa till. Svensson haltade av och vi började byta runt. Men det var som förgjort. De hade oss i greppet och vägrade släppa. Med sex minuter kvar kom segermålet. Fint spel på kanten och ett inspel – ridå. Karlsson linkade ut med kramp i båda vaderna, minst fem annalkande bristningar i respektive baksida och en ömmande stortå. Vi gjorde ett försök att satsa framåt och när klockan stod på 87 minuter flyttade vi upp Kasper i anfallet. Då hände något märkligt. Domaren blåste av matchen. Klockan på 87 minuter och slut! Vi hade haft två vattenpauser och istället för tillägg fick vi sluta spela i förtid. Förvirringen var total. Visst spelar man 90 minuter plus tillägg även under Corona? Vi frågade domaren som sade att matchuret gick fel. Det kunde vi köpa men när vi frågade honom varför han inte meddelat var svaret att han inte skulle behöva informera oss om det. Det var vår uppgift att fråga!!! Rent generellt skulle jag vilja använda mig av samma princip i resten av samhället. Till exempel skulle jag vilja att Transportstyrelsen sänker hastigheten på E6:an till 90 utan att ändra vägskyltarna. Sen skulle snuten stå och håva in böter med argumentet att varje bilist skulle ha ringt Transportstyrelsen före bilturen och dubbelkollat att skyltarna stämmer. Dessutom skulle jag gärna se att ICA Maxi INTE uppdaterar sina priser på jordgubbar i fruktdisken, bara för kunderna själva ska leta upp någon att fråga. Sist men inte minst anser jag att TV4 skall ge ut en TV – tablå som påstår att nyheterna börjar 22.00 men istället sända dem 21.23 och på så sätt lära TV-tittarna att själva söka ny information. Rent generellt bör ju en matchklocka visa tiden. Nog om det. Vi hade förmodligen inte skapat ett skit mer. Vi var trötta som Tegnell efter att han för femtusende gången fått frågan om munskydd och hemmalaget var skickligare och bättre än oss. De trillade bollen fint och hade en vänsterytter som gled fram över gräset, i stort sett onåbar, för oss i YBK. Det blev noll poäng och tyvärr en rättvis torsk. Serien har börjat. VI har redan börjat gnälla och Svensson har ont i ryggen. Allt som vanligt med andra ord. Kämpa Ysby! Herrlaget 1kommentar

Depression, Håkan Hellström och Svanberg. Äntligen premiär!

En tråkig tisdag i februari. Huvudtränaren på sjukt dåligt humör. Plats, Glänninges omklädningsrum. 54,5 % av Ysbys spelfartrupp har anmält frånvaro till träningen. 22,7% har inte lämnat återbud men inte heller dykt upp. Det regnar. Det är kallt. Svinkallt. Nio tappra spelare går ut och springer runt slingan. Simon Svanberg fjäskar lite under löpningen och peppar coachen att inte ge upp. Jag hatar honom för det. Träningen genomlids. Lika kall som en isbit och med blånaglar och fötter så äckliga att de rent moraliskt borde amputerats för att bespara mänskligheten detta vidriga fenomen. Skjuts (alltså åka i bilen...) hem av evigt unge och evigt positive Jimmy Ivarsson. Hans bil har säkert körförbud. Jimmy är äckligt mjuk, peppande och förstående. Försöker intala mig att allt blir bra. Att vi inte är så dåliga. Att vi kommer ha fler folk på träningarna när vi flyttar hem till Munkavallen. Tvingar honom att stanna på Donken. Beställer äckligt mycket mat. Äter upp framför TV:n. Avslutar med en starköl. Klockan är 23.30 eftersom till och med Skogby prioriteras före oss när det gäller tider på Glänninge IP. Att somna är lika omöjligt som att uppskatta Håkan Hellström. Man vill eftersom alla andra gör det, men misslyckas totalt eftersom allt bara är skit. Tre veckor senare. Corona. Jävla Corona. Alla dessa frågor. Ska vi träna? Är det farligt? Blir det serie? Orkar inte bry mig. Vi tränar på. Varför? Inte en aning. Kanske för att jag tjänar en halv miljon om året på att träna Ysby BK och inte vågar ställa in träningar. Sen kommer Munkavallen. Corona är som ett regnoväder på en picknick. Fikat smakar förvisso okej men det känns meningslöst att äta bulljävlen i en park när det är torrt inomhus. Vi kämpar på. Nya spelare har trillat in. Sebbe Ekstrand är något otränad men sylvass. Olek är Ukrainare och så länge det inte regnar spik är han nöjd. Almasri är smålurig och flinar gött när tränaren sågar honom totalt efter hans blott andra träning. Vi spelar mot Centern. Klassiskt YBK - övermod att möta ett lag i division fyra och tro på seger. Stordäng såklart. Sen väntar LTIK:s så kallade reservlag. Vinner lätt. Mot ett reservlag dock... Tränar på. Plötsligt är vi inte sju längre. Inte heller nio. En gång är vi fantamej 27. Får ha avbytare på träning. Varför kom ingen när allt började? Har dragit oss ur reservlagsserien. Nu skulle vi kunna ha tre lag plus ett sjumannalag. Väntar fortfarande på besked från FHM. Får vi spela? I väntan på Tegnells ord börjar vi köra elva mot elva på träningarna. Ibland är det jättebra. Ibland är det som om 22 dementa försöker förklara vägen till Treriksöset för en döv Kongoles utan lokalsinne. Junefalk får sina bryt. Svensson har alltid ont. Lika bra han sjukskriver sig livet ut. Problemet är bara att han är arbetslös efter Corona och inte har något att sjukskriva sig ifrån. Till sist kommer beskedet vi väntat på. Dags för seriespel. Söndag 14:e juni. Äntligen. Det är tydligen en enkelserie. Walldia är favorit. Vi är tippade i botten. Skitsamma. Det är bara att köra. Äntligen får vi spela. Ivarssons positiva anda gav utdelning. Ysby lever. Simon Svanberg är en stjärna, William Hjelm gör mål på allt och Junefalks baksidor verka hålla. Davidsson i kassen är smidig som en panter och Bosse Åkesson gör då och då små avsteg från sin riskgruppsisolering och bevakar med falkögon träningarna. Som vanligt är han aldrig nöjd och tycker generellt att tränarduon är för dåliga, truppen för dåligt tränad och att Jimmy Ivarsson borde lägga av. Med andra ord allt som vanligt. Säsongen 2020 blev inte som vi tänkt oss men det blev å andra sidan inte mycket annat heller. Hur som haver. Nu börjar det. Vi är inte slagna ännu. Davidsson i kassen är vårt hopp. Om han spikar igen får vi i alla fall en pinne och kanske kan Junefalk ta fram magin igen. Världens längsta försäsong är över. Som ett femton timmar långt förspel men vi hoppas att vi är pigga när domaren blåser. Många från fjolåret har slutat eller bytt klubb, undertecknad har sjukt nog inte blivit yngre eller snabbare och inte heller i år har spelarna valt oss före Walldia. Sjukt. Men. Så länge det finns bollar på Munkavallen, så länge som Bosse viftar med flaggan och så länge som Ekstrands våg pekar på tvåsiffrigt - så finns det hopp. Alltid. Kämpa Ysby! Herrlaget 1kommentar

Ett andrum

Seger mot LTIK. Den gode journalisten Plogen var lite lagom ödmjuk. Poängterade att mönstrande elva från LTIK hade slagit Skogaby och Örnia under försäsongen och att truppens bredd var minst sagt häpnadsväckande. YBK:s försäsong har varit något av en katastrof. Spelare efter spelare har varit sjuk i allt från förkylning till knävärk och träningsuppläggets röda tråd har varit lika frånvarande som blodkorv på den veganska menyn. För en månad sedan spelade vi träningsmatch mot divisionfyralaget Centern och fick spö och efter det har ett träningsläger i Göteborg, femtusen intervaller på Glänninge och minst fjorton psykbryt från tränarhåll färglagt den annars så gråa försäsongen. Junefalk har haft alla sjukdomar utom Corona, Svanen är sjuk överallt och Svenssons rygg är lika stabil som sidan tre i originalet av Dödahavsrullarna. Mycket har hänt i YBK sedan serien slutade i misär uppe i vidriga men i övrigt idylliska Lidhult. Ungefär 14.000 aktuella startspelare har slutat och några få har anlänt. Almasri är lovade men oprövad, Sebbe är talangfull som få men lindrigt sagt något otränad. Olek från Ukraina är vår version av Schevtjenko men har ingen vidare rutin från svensk fotboll. Just Olek blir ett spännande tillskott för YBK. Lagom småful, ettrig som en spyfluga en vacker sommarkväll och vass i straffområdet. Dessutom riktigt coolt med en Ukrainsk spelare i YBK. Känns internationellt och väldigt mycket Patrick Mörck och Hammarby. Matchen mot LTIK:s påstådda reserver spelades på gräs vilket var helt fantastiskt. I tider av Corona, ekonomiskt kaos och misär var det underbart att känna lukten av nyklippt gräs i ljuset av strålkastare i den mörka kvällen. Helt enkelt en kväll som gav hopp, andrum och ro för själen. Själva spelet då? Träningen före matchen var förmodligen den sämsta i Ysbys historia. Spelet påminde mer om handboll med studsboll än någon form av organiserad fotboll. Men matchen blev ett kliv framåt. Franzen tillsammans med tränarduon Junefalk och Karlsson var bänkade eller otillgängliga och nye Olek och Almasri tog plats i startelvan. Likaså startade Ivarsson precis som han gjorde i Ysbys första träningsmatch 1943 mot evakuerade polacker under kriget. Första halvlek visade att YBK har fysiken för att rubba varje lag. Ettrigt, intensivt och hetsigt. Dessutom visade halvleken att YBK:s målvakt Davidsson är seriens förmodligen allra bästa målvakt. Helt enkelt sjukt bra och såg till att första halvleken slutade mållös. Nyplacerade mittbacken Kasper Persson var rivig som vanligt, Olek såg vass ut på topp och Hjelm hotade på kanten. I paus pratade vi om ett par detaljer och gjorde några planerade byten. Junefalk testade sin ömmande baksida men fick hoppa av igen efter en kvart då muskeln höll på att brista lika snabbt som Tegnell hinner säga ”kurva”. Skönt dock att June hann göra två mål på dessa femton minuter… Andra halvlek innebar en allmän tempohöjning. Svanberg var planens bäste spelare och visade att han blir en nyckel för YBK när/om serien drar igång i Juni och Davidsson var alltjämt en fantom i kassen. Sebbe hoppade in och visade under 45 minuter att han kommer bli en tillgång när väl flåset är på plats. LTIK gick upp till 2-2 och matchen var hetsig. En bortaspelare jagade Svanen över hela planen för att eventuellt kunna skada honom, Davidsson tokräddade ett skott och Hellsten slog femtusen långbollar med sin vänsterfot. Ivarsson på ytterbacken spelade sin förmodligen bästa match på fyra årtionden och visade att man aldrig skall räkna ut en lokförare oavsett hur många jävla signalfel han drabbas av. Svanberg satt 3-2 i slutet och när domare Matttsson blåste av matchen var undertecknad jätteglad. Inte för att vi vann utan för att matchen var slut. Jag hade tvingat in Mårten i omklädningsrummet för att hämta ytterligare en jacka. Ivarssons påg hade jag två gånger lurat iväg till bilen för att hämta mössor och vantar och rent generellt frös jag lika mycket som en ökenråtta på Antarktis. Svensson tog tag i segersången. Att sjunga efter en träningsmatch känns väl sådär men just ikväll sjöng vi för att hålla Corona, kylan och allt annat jävla mög som finns borta från idylliska IP borta. Det var inte jättevackert men det var en seger. Det var spelare som orkade springa och ett lag som i alla fall höll ihop, trots såväl organisatoriska som individuella brister. Nu sprider sig smittan över landet. Serier skjuts på framtiden. Tegnell håller koll och ungefär 300.000 svenskar är helt plötsligt experter på epidemiologi. Idrotten pausas. YBK tränar på ett tag till. Endast 42- årige tränaren är väl i närheten av en riskgrupp och i påsk tar vi paus. Inget är som vanligt men samtidigt är allt som vanligt. En dag i taget. Gör ditt bästa. Och Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Visa fler nyheter