Året var....

Nu är nästa del i V/R:s historia här. Denna gång är det Peter "Kal" magnusson som skriver om hur han gjorde män av pojkar. Vissa förblev pojkar (Todd)!
Läs, njut och dröm er tillbaka!

Året var 2001 – ett pojklag blev seniorlag.

Efter 10 säsonger i Östra-ljungby hade jag kommit tillbaks till moderklubben Stidsvig och avslutat mitt första uppdrag som seniortränare efter tre roliga säsonger där som kröntes av att äntligen avancera från div.7. Jag visste inte vad fortsättningen skulle bli när Stefan Hermansson ringde och undrade om jag ville vara med på en nystart av Vedby/Rönne. Jag var vid tillfället ”bara” 33 och ville inte lägga av så efter att ha kollat så att det var ok med familjen så blev jag snabbt klar som Vedby/Rönne-tränare sent på hösten -00.Vid första träffen med laget, ett spelarmöte så började jag fundera på om det var ett blivande seniorlag eller inte. Från Stidsvigs ålderstigna lag till dessa grabbar, knappt ur puberteten var skillnaderna milsvida. I Stidsvig snackades det om villor,barn och senaste helgen men på spelarmötet gällde det läxor och helgjobb på toy´s r us.

Resten av hösten ägnades åt frivillig inomhusträning med målsättningen att lära sig namnen på en väldigt ung men stor trupp.När försäsongen startade vintern -01 så såg man snabbt att killarna var väldigt talangfulla men samtidigt osäkra precis som att de just hade insett att de skulle vara stommen i V/R A-lag. Mycket folk på träningarna och blandade resultat på träningsmatcherna är minnet från försäsongen -01. Viktigaste killen för mig då och senare var absolut Stefan Hermansson, både som länk mellan mig och killarna jag inte lärt känna ordentligt samt V/R-hjärtat personifierat.

Vårsäsongen rullade på med mycket folk på träningarna, en delvinster men fler förluster mycket pga den förståeliga valpigheten i laget. Trots allt var vårt största problem med matcherna att ta ut spelare som hade körkort så vi kunde ta oss till matcherna.Höstsäsongen började på liknande sätt fram till en sen augustikväll,hemmamatch mot serieledarna Grevie som slagit oss med 5-0(med bud på det dubbla) på våren. Helt plötsligt var respekten för äldre
och fullvuxna motståndare som bortblåst. Vi vann med 3-2 och jagbrände en straff. Vi fortsatte våra blandade resultat men efter den matchen förlorade vi inte fler matcher för att vi hade för stor respekt i alla fall. Säsongen slutade med en mittenplacering för detta unga V/R-gäng där många inte hade gjort en enda seniormatch tidigare.

Jag har inte nämnt en enda spelare med namn eftersom denna säsong var gruppen mycket viktigare än individen. Efter säsongen hade vi en spelarfest med mycket höga förväntningar på året efter och som Niklas skriver så uppfylldes de nästintill.

Peter ”Kal” Magnusson