Referat: Västerljungs IF - Hölö-Mörkö

20130505 - premiärnerver och totalglädje!
Ja inte vet jag hur spelarna sov natten mot första matchen. Men jag som tränar sov uruselt. Och då hade jag ändå sovit uselt p g a premiärnerver flera nätter innan, så nu borde jag varit trött.

När vi anmälde laget i mars hade jag mycket lite koll på vad vi anmält oss till. Men de alla killar och tjejer som tränar vill så gärna gå match och någon vänskapsmatch hade jag inte lyckats grejja.

Sedan kom matchprogrammet. En match i veckan. Femton matcher totalt!

Samtidigt hade vi allt färre på träningarna i gympasalen. Ja, vad hade jag ställt till med.

Det vände när vi efter en istidslång vinter flyttade ut träningen på Q-lanplan vid skolan. Solen och värmen kom till slut. Något barn till slöt upp vid varje träning och det började kännas bra.

Nästa chock. Billy på TeamSportia hade fattat det som att vi hade matchpremiär den 25 maj. Men det var ju den 5e sade jag. Oj, oj, oj! Inga tröjor klara ännu. Vad gör vi? Billy slog någon signal. Sade att på något sätt ordnar det sig. Ja, jag vet inte hur, men dagen innan match så hämtade jag ut en kartong med splitter nya matchställ med vår sponsorers fina tryck på plats. Kan tro att gänget på Teamsportia stod och strök fast trycken själva sista natten. Bra jobbat!

Tillbaka till matchen. Dagen D. Motståndarna dök upp mer än en timme före match. Våra tjejer och killar kom insladdande på sina hojar sådär trekvart före match. Några bara en halvtimme. De hade inte aning om hur det går till. Jag hade det inte heller. Tur att min radartränarkompis Putte var med. Han är gammal storspelare i Västerljung. Det lugnade ner det hela.

På något mirakulöst sätt står sju av våra lirare i alla fall på planen efter lite uppvärmning och dommaren drar igång matchen. Några korta passar hit och några passar dit. Sen pang. 0-1. Jäklar. Det här var svårare än på träning. Sen sade det bang-bang några gånger till. Det kändes som om vi hade behövt en time-out. Men sådant finns väl inte i fotboll.

Minutrarnar gick på samma gång både snabbt och långsamt. Vi behöver halvleksvila. Och vi får det.

Någonstans därefter får vi plötsligt lite vind i våra segel (det var för övrigt halv storm på planen och vi tränare var knäppa nog att välja motvindssidan i första halvlek. Motståndarna behövde bara fjutta till bollen så for den ändå med ljusets hastighet förbi oss. Den tabben gör vi inte om igen.)

Det blir en knippe mål till, för motståndaren, men sedan i slutminuten. Någon av de vackra blå V-ljungarna, får ändå upp bollen till Oliver. Bang! Jag tror inte målisen ens fattade att det vart mål. I vart fall såg han det inte först. Men det gjorde vi. Och som vi jublade. Ja, även motståndarnas föräldrar var glada.

Och det målet, ja mina damer och herrar, det var Västerljung IFs första mål i barn- och ungdomssammanhang på nästan tio år. Så vackert att man skulle sätta upp det på tavla i föreningslokalen! Så länge får det duga att publicera här! Njut!