Isak har något viktigt att berätta!

Isak Wahnström kom till Mjörn inför säsongen 2018. Han var med och bidrog till uppflyttningen i höstas med starka insatser i båda kvalmatcherna. Nu är dock tongångarna annorlunda. I ett öppet brev till fansen (Kajsa och två till) skriver vår älskade Pirlokopia, tröjdesigner och lagkamrat följande:

Så var det dags. Kroppen har försökt berätta det för mig under en lång tid men jag har inte riktigt velat lyssna. Men nu är min högst mediokra fotbollskarriär över.

Allt började 1992 på Lilla Gräs med Holmalunds p86. En riktigt halvdan årgång. Pga ett synfel, som enligt min ömma moder uppstod efter en feberfrossa med tillhörande kraftig hostattack under vintern 1988, så spelade jag i ett par riktigt fräcka melerade runda glasögon. Dessa glasögon lade grunden till en livslång rädsla för nickdueller. Härligt!

Det starkaste minnet från min tid i Holmalund var då jag i 6-4-vinsten mot AIF på Savannen gjorde alla våra mål. Tränaren recenserade matchen i efterhand med att ”Alla kämpade för laget utom Isak.” De påstod att jag bara stod längst upp och petade in alla målen utan att passa någon lagkamrat en endaste gång. Jag har förträngt om det stämmer. Jag minns bara målen. Sex stycken i en match! Det hände aldrig igen...

Jag spelade i Holmalund i 10 år. Några silver- och brons-pengar fick jag med mig. Men när jag va 16 slutade jag.

Sen spelade jag inte på några år. Inte förrän jag fick nys om den nystartade föreningen Alingsås fotbollsklubbb (AFK). Där gjorde jag en säsong. Ett fint minne är då jag vinner öldrickartävlingen på lagfesten och får en helt annan respekt av mina lagkamrater. Rent sportsligt så var vår match mot BK Spark det som jag minns starkast. Med typ 37-1 i skott på mål till Sparks fördel så lyckades vi ändå få med oss 1-1 när matchen blåstes av efter en otrolig match av vår stjärnmålvakt Marre (?).

Efter att ingen betalat medlemsavgiften så konkade klubben och lades ner. Solskenshistoria.

Mitt sista stopp innan Mjörn var i korpen i Göteborg. På grus. Med massa aggressiva mellanchefer i motståndarlagen. Jag tränade en del, och spelade några matcher, men då jag inte ville invalidiseras av sjögalna träben som ”försökte ta bollen” så slutade jag efter nåt år.

Därefter tog jag ett klassiskt 10 års uppehåll för att vila upp mig lite. Men sen fick jag höra om Sk Mjörn och då började det spritta i benen igen. Och herregud va roligt det var att spela fotboll igen. Trots att kroppen knakade lite så kändes den helt ok.

Efter två säsonger i klubben har jag många fina (och fula?) minnen att se tillbaka på.

De iskalla försäsongskvällarna. Vem har sagt att is, snö och -20 grader inte hör ihop med fotboll?

Bodarnevallen i kvällssol.

Den högst seriösa matchen med b-laget borta mot (typ) sparsör som blåstes av efter 80 minuter då det va kolsvart på den icke belysta naturgräsplanen.

Varje gång Janne ropar ”Keepooo”!

Abbes ansikte när han transporterade ett chips från pannan till munnen genom att grimasera. Det var fascinerande att se hur ögon, näsa och mun liksom dansade runt i ansiktet. Tid och rum försvann för ett kort ögonblick.

Alla svartmögelsduschar i Dala.

Matchen mot Savana hemma. Av många anledningar. Jag väljer dock att främst ta med mig Gabbes vackra frisparksmål.

Och matchen mot nåt rövgäng hemma på Bodarnevallen. Deras kapten fick rött kort när han saxade mig bakifrån på mittplan och deras vicekapten fick också han rött kort då han lite senare, efter en 100-meters-löpning, kastade kaptensbindeln i ryggen på Saw som fått friläge. B-laget for life <3.

Jimmys kräks.

Och såklart. Matchen mot Wargön med tillhörande bussresa. Vilken jävla grej! Och vilken jävla underbar publik vi hade.

Det känns fint att jag kan säga att jag på något litet litet sätt varit med på ett litet litet hörn och tagit upp Sveriges finaste klubb SK Mjörn till femman.

Tack för det.

Ps. Sk Mjörns höstkollektion är klar så ni blir inte helt av med mig.