Nyårskrönika 2017

Tro inte att du är något – underkasta dig

Vi trodde vi var något – och så fick det bli. Klyschan stoltserades, tillsammans är vi starka, och det förblev ett uttalat mantra som laget ristade in i sin mentalitet. Bladet dömde ut oss – en taskig ”killgissning” skulle jag vilja säga – vem har ens myntat det uttrycket från första början? Och vårt första år i div 2 blev storartat. Målbilden hölls levande och tabellen visade en stabil 5:e plats när seriesegrarna bjöds på tårta.

Trots oklarheter och fullkomlig oförmåga att snabbt och lätt organisera nya arenans omklädningsrum gjorde tjejerna en förberedelse på konstgräset som skulle bli en fundamental grund för det som sedan skedde. Olika konstellationer testades, vi gjorde mål framåt men släppte in en del bakåt och träningsmatcherna rätade ut många frågetecken och gav även några nya. Matchen mot ett etablerat div 2 lag i öst visade på styrka och mod i laget, det gav en hint om vart kompassen pekade. Några av nyförvärven presenterade sig och suset gick på läktaren – vem är hon, den snabba lilla ljusa som hanterar bollen med sådan elegans och precision? Tillsammans med ytterligare ett nyförvärv skulle de tillsammans ösa in över 30 baljor (!). Det vet vi nu. Och båda spelarna är nominerade i Bladets årsredovisning.

Men något skavde och det var inte den där kalla kvällen i februari som provocerade, det är jag säker på, men något var det. Kanske kommer jag aldrig riktigt få kläm på det, och om jag sårade någon på vägen ber jag innerligt om ursäkt. Hade vi fått ett för stort självförtroende, var vi inte tillräckligt ödmjuka inför uppgiften, passade vår stolthet inte in i normen? Hade den lilla byn med stort hjärta blivit den fiktiva staden Jante, eller var det något som hela tiden ruvat under ytan?

Jag vill ägna mig några rader åt farsan. Han var lite av Jante per definition – tro inte att du är något. Bli inte Freudianska och dra några felaktiga slutsatser om min barndom, det är inte syftet. Han var fin farsan. Den bästa faktiskt. Och Niffet påminner mig om honom – mycket.

När jag spelade i Niffets flicklag, var han min mest trofasta supporter, och var ständigt bredvid planen. Han lät mest, tog störst plats och slog t.o.m kullerbytta vid något tillfälle för att uttrycka sin glädje. På fötterna bar han ofta vita tubstrumpor inkörda i trätofflor. Ibland gjorde han sig till och använde joggingskor inköpta från grannortens Ica – sportavdelningen. Jag skämdes, hatade och älskade det samtidigt. Det var alltså i tidig ålder jag kom i kontakt med Jantes budord. Farsan påtalade det titt som tätt: ”Har du påbörjat något så ska det avslutas, man ska göra rätt för sig, det är bara att komma igen, res dig upp, tar du inte plats från start måste du träna hårdare – du är väl inte bättre”. Hårt, rakt men alltid kärleksfullt.

Jag hoppades, verkligen önskade, att herrarna skulle fixa kvalet och ta steget upp, få ha guldhattar och hamna i stormens öga. Jag gjorde verkligen det. Inte för min skull, inte heller för enbart herrlaget, utan för byns och Niffets skull. För gemenskapen. Och för Jante. Det är imponerande hur en liten by och en liten förening kan ha ett så stort engagemang. Men tro för fan inte att du är något. Damerna hamnade mycket i fokus – vi gjorde succé, provocerade, hamnade i klaveret, vann och åkte på förlust. Och vi trodde att vi var något!

I Niffets korridorer, hemma ”pau byn”, möter jag många fantastiska eldsjälar. Unga som gamla. Spelare, ledare, löst och fast folk. Människor som ovillkorligt organiserar, utför och ordnar och ger föreningen en själ. Sällan, näst intill aldrig, får ni hamna i rampljuset, snarare tvärtom. Ni tror inte att ni är något. Precis som farsan. Men ni är något. Vi är något. Tillsammans. Och det underkastar jag mig gärna.

Farsan, jag saknar dig. Varje dag.

Anzo