Ett år har gått sedan Klas Ingesson gick bort..YNWA!

Ett år har gått sedan Klas Ingesson gick bort

Connie Nilsson: Ett år har gått sedan Klas Ingesson gick bort
Det är mars 2009. Blåsigt och kallt.
Klas Ingesson tränar Ödeshögs IK:s P 14-lag. Laget, där hans egen son ingick, hade visat dålig attityd och VM-hjälten bytte om för att ge skrikiga fotbollsskor, pagefrillor och dribblingar en läxa.


Det är lite så här vi fortfarande minns Klas Ingesson. In i det sista tog han kampen mot cancern.

Ingesson, fostrad i livets hårda skola, gillade inte vad han såg och tog plats som mittback i det ena laget. När långbollen kom tänkte han att ”nu ska smågrinen få se på fan”, men musklerna bet inte. Kroppen svarade inte. Det högg tag i högerbenet. Från en sekund till en annan gick det inte att ta ett steg och Ingesson blev sittande där i gruset.

Något var fel, något var riktigt fel. Ryggvärken tilltog, kroppen dränerades på energi och tröttheten visste inga gränser. Till slut gick det inte länge och på Universitetssjukhuset i Linköping konstaterade läkaren att han drabbats av en kronisk benmärgssjukdom och att man skulle sätta in cellgifter.

”Men är inte det för cancer”, frågade Ingesson.

”Jo, men det här är cancer”, var svaret.

Så inleds boken ”Det är bara lite cancer”, Klas Ingessons självbiografi och testamente.

Lika stark är skildringen om när Ingesson fick det definitiva beskedet i december 2013 att det bara var veckor kvar och att det här var en match han hade förlorat, att han mött en motståndare som inte gick att besegra.

Cancern är en hatad och grym motståndare där oddsen kunde ha varit bättre och där vissa cancerformer, trots all forskning och alla resurser, fortfarande har en dålig prognos. Du kan ge den en match med livsvilja, inställning och positivism, men hur cyniskt det än låter så är det ändå bara den medicinska behandlingen som kan vinna matchen.

Jag har läst ”Det är bara lite cancer”. Andreas Colliander-Nelson och Märserums IF:s engagemang gjorde att jag fick anledning att läsa om den och speciellt det jobbiga slutet är tungt att ta sig igenom en gång till.

Ingesson till mamma, pappa, systern och vännerna:

”Tack för allt, ni har gjort mitt liv till en fantastisk resa. Jag är inte rädd - har man vänner som ni finns inget att frukta, jag vet att ni tar hand om det jag inte hann med.”

Och till hustrun Vicki och pojkarna Martin och David:

”Ni vet hur mycket jag älskar er och vad ni betyder för mig. Jag är vansinnigt stolt över er. Och en sak ska ni veta: jag stöttar er i allt. Det enda jag önskar är att ni ska leva livet efter eget huvud. Gör så gott ni kan bara. Ta vara på varje sekund. Var modiga. Men framför allt – följ era hjärtan!”

I epilogen berättar medförfattaren Henrik Ekblom Ystén om en motsägelsefull personlighet. Ilska och stress över beskedet. Oron över när slutet närmade sig, en oro som plötsligt svängde i att räkna upp alternativen han hade kvar att fortfarande tvinga cancern ur kroppen.

Och så den där märkliga kluvenheten i personen Klas Ingesson. Machomannen och skogshuggaren, bilden vi fick. Bilden av sig själv som han hatade.

Slitvargen Klas Ingesson var i en och samma person pondus och självkänsla, konflikträdd och en skör grubblare, en tvivlare, självkritisk, egoistisk och i starkt behov av bekräftelse, vilket vi väl alla är, men som vi får alldeles för lite dos av.

På begravningen i Ödeshögs kyrka hade han valt Lars Winnerbäcks ”Kom ihåg mig”. In i det sista förstod inte Klas Ingesson vilken personlighet han var och hur omtyckt han var av allt och alla. Det är nästan årsdagen sedan han gick bort och än en gång påminns vi om Klas Ingessons storhet.

Bilden vi får är naken och ärlig och den är inte alltid så tilltalande. Klas bröt tillfälligt med sin pappa Leif därför att han ansåg att pappan inte brydde sig tillräckligt i ungdomsåren. Bara för att själv göra samma sak i jakten på ära, berömmelse, bekräftelse och av krasst egoistiska skäl.

Ingessons sista tid var på sitt sätt en tragisk kamp. Han bröt armar och ben och han föll ur rullstolen. Han opererades fyra gånger inom loppet av några dygn för att lappa ihop det som kunde lappas ihop. Henrik Ekblom Ystén berättar att han agerade mur framför Ingessons rullstol när han var på Gothia Cup för att se sonen spela därför att ett missriktat skott och ett skört skelett inte var en bra kombination.

Det jag tror höll livsgnistan uppe var tränaruppdraget i IF Elfsborg. I ur och skur pendlade Ingesson de 30 milen tur och retur mellan Ödeshög och Borås därför att jobbet, föreningen och spelarna betydde så mycket för honom.

Jag tänker lite på det i samband med Märserums IF beslut att föra stafettpinnen vidare för att stötta cancerdrabbade i Blekinge. Idrotten kan om idrotten vill, om de sunda värderingarna får råda.

Jag pratade själv med Märserumstränaren Andreas Colliander-Nelson inför matchen mot Vilshult i maj. Märserums IF har under några års tid drabbats osannolikt hårt av en rad dödsfall, alla kopplade till cancer i olika former. Andreas kusin, Sammy Colliander-Nelson, gick bort i strupcancer. Sammy var ett stort fan av Liverpool FC och det blev startskottet till välgörenhetsgalan ”You´ll Never Walk Alone.

Två galor har gett ett fantastiskt resultat och nu har också Märserums IF engagerat sig därför att allt blev så nära och påtagligt. Det är det jag tycker är styrkan med vårt föreningsliv. Vi är så fixerade vid resultat och prestationer att vi lätt glömmer bort tillhörigheten, känslan att jobba tillsammans mot ett gemensamt mål, att möta utmaningar tillsammans och att ha varandra i svåra tider.