En studie i smärta

Handbollshelgen var sannerligen både intressant och rolig. Känner att jag måste få skriva av mig lite. Låt oss börja med en av många roliga saker.

Tjejerna skötte sig nämligen exemplariskt, precis som Anneli skrev direkt efter ankomst. Vi är samtliga involverade imponerade över hur de håller ihop, hjälps åt, stöttar varandra och bara är allmänt underbara att hänga med. Alla är olika och tillåts vara olika. Alla är fantastiska individer som vuxit oerhört på kort tid i flera perspektiv! Känn storhet över era döttrar och söner! Det gör vi!

Så till handbollen...
Under lördagen spelades fyra fina handbollsmatcher där vi vann samtliga matcher. Måste ha varit pga våra nya fina och sköna tröjor. Tack Höjdmeter! Jämna prestationer rakt igenom mot ett skolat motstånd som lärde oss alla jättemycket. Sikeås många yngre tjejer i deras lag var riktigt vassa. Här lär vi få se upp i framtiden.

Sen kom söndagen och det blev direkt en holmgång utom dess like där vi hade det resultatmässiga övertaget matchen igenom. Det var blödande näsor, fingrar i ögonen, strypgrepp etc. och vi var inte snällare än någon annan. Det gjorde nog ont mest hela tiden. Vi vann och det var det här lagets bästa match någonsin. Sesens försvarsspel var så oerhört imponerande att samtliga tränare var nära mållösa efter matchen. Otroligt imponerande och vilket mod. Jesus!! Glädjen såklart enorm efter matchen hos tjejerna.

Efter två timmar var det dags för ytterligare en holmgång. Några misstag och lite slarv gjorde att vi hamnade efter och så såg det ut resten av matchen. Rent fysiskt såg det ut på samma sätt som tidigare. Det var nyp och stryptag, puttar och brottningsmatch om vartannat. Strömnäsarna jublade och hade medvind. Tjejerna blev väldigt frustrerade. Vi förlorade matchen och tårarna rann.

Vad har tjejerna och killarna då lärt sig av detta? Säkert mycket men nu vet de garanterat hur lätt det är att ta smärta (och nästan skratta åt den) när matchen eller livet går ens väg och att det är betydligt svårare att ta den när motsatsen infaller och frustrationen är stor.

Vad har vi tränare då lärt oss. Jo, att tjejerna blivit stora och att gå ut på planen inte längre behöver vara en Walk in the Park. Vi måste förstå hur ont och jobbigt det kan vara i motgång och hitta sätt att hjälpa dem vända motgången till framgång.

En sådan insikt och erfarenhet kommer såklart göra deras liv vid sidan av planen betydligt lättare, spännande och framgångsrikt! Handboll är därför inte bara handboll.

Nu tar vi sikte mot Alta och ser fram emot en ytterligare fantastisk handbollshelg!

Stora, starka och lite elaka, KHK U12 ♥♥

Peter Jäger Tränare