Derby i Smedjebacken

Jag har länge, med skräckblandad förtjusning, haft förhoppningen om att en Zombie-apokalyps ska inträffa. När jag så en varm sommarkväll för tre år sedan såg ut genom mitt fönster fylldes jag av hopp. För på gatorna såg jag stora horder av människor. Deras blickar var döda och deras axlar var sluttande. De var zombies. Jag tömde omedelbart mitt bunkringsförråd bestående av två majsburkar och ett öppnat tuggummipaket. Jag stod i valet och kvalet av vilket vapen jag skulle använda - Stekpanna eller stavmixer? - när jag plötsligt blev varse… det var inga zombies. Det var ingen apokalyps. Det var bara Pokemon. Ja, året var 2016 och stadens varma sommarkvällar intogs av människor med döda blickar och sluttande axlar. I sina händer hade de en mobiltelefon när de jagade Pikachus och andra färgglada as. Besvikelsen var naturligtvis enorm och Pokemon-hypen tycktes aldrig ta slut – Men när jag nu, 3 år senare, ser ut genom mitt fönster ser jag varken zombies eller människor. Ingen spelar Pokemon längre… förutom --

Mikael ”Mike” Andersson brukar ha ett speciellt leende när han är taggad. Just denna lördag saknades dock detta leende och jag undrade därför hur fan det här skulle gå. För vi hade ju match mot Smedjebacken och dessutom i Smedjebacken. Jag visste att Mike skulle på fest i Fagersta på kvällen. ”Det finns tjejer” hade Bobby tydligen utlovat. Var det i Fagersta Mikes tankar var? Ja, det verkade inte bättre för VIPS så hade Smedjebacken gjort 1–0. På en strumprullare dessutom. God dag yxskaft och ridån ner. Det var ju inte så här det skulle börja. But it ain’t over until the fat lady sings och än fick hon inte sjunga för nu gjorde vi 1–1! Målskytt – Mikael Andersson. Han hade ryckt av sig slipsen och fattat att det var match. Bobby, Fagersta och tjejerna fick vänta och när jag nu såg på Mike fylldes jag av välbehag… för nu såg jag hans leende. När sedan Lill-Danne och Battan påpassligt rakade dit varsin balja ledde vi plötsligt med två mål och när vi kort därefter gick till periodpaus stod det 4–2 till oss. Periodens sista mål gjordes av Mikael Andersson. Nu väntade en kort vila. Sen skulle vi bara ut och sätta spiken i kistan.

Zzz… Ja, period två var då ingen holmgång och inte fan sattes någon spik i kistan. Det mest uppseendeväckande var när Buss-Robban, efter att ha glömt högerregeln, prejade en motståndare över sargen och ned i diket, och att Pontus dessutom tycktes få ragg på läktaren. Nå väl, perioden slutade 0–0 och Mikael Andersson verkade återigen fantisera om Fagersta. En period kvar. Nu var det dags att vakna.

MÅL och 5–2 på tavlan! Målskytt var - Hattrick-hjälten Mikael Andersson (Fanfar). Ja, straffen var delikat och den lätta dragningen åt vänster lovade gott inför kvällens nalkande danssteg i staden som ger livstid. När Mike sju minuter senare också dängde dit 6–2 var segern kirrad. Grädden på moset kom sedan bara någon minut senare när Sebban Larsson, efter ett mönsteranfall, tryckte dit matchens sista mål. 7–2 på tavlan och Ludvika hade tagit sin fjärde (!) raka seger över Smedjebacken.

Veckans kanon
1. Abris som gjorde matchernas match vilket också hans räddningsprocent på 92% tydligt vittnar om.

2. Andreas Källving, som med sitt backspel gav motståndarna just skälvning, när han med sina kraftfulla axlar visade att han inte tänkte släppa förbi en enda Smebackare.

3. Mike Andersson som med sin formidabla insats i form av 4 mål nu kunde åka till den eftertraktade festen i Fagersta, där tjejerna väntade…

Veckans kalkon
Festen i Fagersta. Det fanns inga tjejer.

När jag dagen efter match tog en promenad och njöt av segerns sötma såg jag det plötsligt -- Zombies. På Garvarns torg. I grupp om 4. Mike var en av dem. Med skräckblandad förtjusning började jag förbanna mig själv över att jag hade kastat stavmixern, tills jag såg -- Fanskapen höll i varsin mobiltelefon. Besvikelsens våg sköljde återigen över mig. Jävla Pokemon. Jag betraktade skaran av vuxna män en stund. Jag betraktade Mike. Hans festande i Fagersta var ett misslyckande och bilfärden hem misär… men han hade ju i alla fall sina Pokemons. När jag nu såg på Mike fylldes jag därför av välbehag… för nu såg jag hans leende. Nu log jag också.

Chris Mand
Hanzons dagblad 5/11-19

Christoffer Mandell