Höstdepp

1-2-3 – på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det

Det var ju ett tag sedan. En hel sommar har gått… och vilken sommar det var. Vi tränade nämligen fysträning var och varannan dag… alla utom Pontus. Nå väl, Lill-Johan har i alla fall fått en magruta och Mike hostar inte längre blod efter en rusch på 10 meter. Mm, vilken sommar det var… men nu är det höst… och vilken jävla höst. Cirka 10 procent av Sveriges befolkning drabbas årligen av höstdepression. Det kanske är så enkelt… vi är helt enkelt lite deprimerade. För det har ju inte gått så hävert hittills.

Det började ju förvisso bra. Inför premiären mot Lokomotiv Avesta kickade vi ju boll. Vi kom upp i 60 kickar och tangerat rekord... sen fick Stefan bollen. Mm precis. Han var ju med. Redan där borde vi kanske ha anat oråd. Förlust med 12-4 och vi var skitdåliga. Jaja, det var väl bara att komma igen för ny match väntade ju mot Sätra.
Stefan var med igen, men den här gången fick vi klara oss utan Höfne. Han hade tvättid. Det började ju i alla fall bra igen. Vi ledde efter en period och vi trodde på oss själva. Det skulle vi inte ha gjort för 40 minuter senare hade vi förlorat med 5-4.

Nej, så långt var det ju ingen vidare start på säsongen och som om inte det vore nog hade Betti nu dessutom behövt amputera sitt ena lillfinger. Det var tydligen i vägen. Halta och lytta åkte vi därför till Forsbacka för att spela match. Eller ja, inte jag då… jag var ju i Italien och drack rödvin med mamma. Var väl säkert därför vi förlorade matchen med 13-9. Jaja, nästa match skulle väl gå bättre… för då var ju jag med igen.

Det gick åt helvete. Inte nog med att vår nya tränare Mackan ”Krösus Sork” Johansson förbjöd oss från att i sedvanlig ordning stanna på macken i Hofors för korv med mos… nej, vi förlorade dessutom matchen med 5-3. När vi sedan bara två dagar senare åkte längre bort än vi någonsin har åkt, (Älvdalen… Buss-Robban körde), så hade vi fått ännu ett tråkigt besked. Betti hade brutit handleden… inte på den armen han amputerade sitt lillfinger. Nej, den andra. Ja, det var ju själva fan vad ont han hade och nog fan gjorde det ondare när vi dessutom förlorade matchen med 15-10.

En ny matchjävel väntade. Match nummer sex. Detta var igår. Faluns ungdomar stod för motståndet. Vi hade 3-3 med fyra minuter kvar… vi förlorade matchen med 6-3. Jag hatar ungdomar.

Som ni nu förstår så har vi en ganska god anledning till att vara deprimerade… fast när jag tänker efter så är ju inte allt mörker. För trots dessa förluster så har vi ju ändå varandra… och det är ju kul, men framför allt roligt.

På torsdag väntar ny match och vem vet, då kanske det är vår tur att jubla. 1-2-3, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det… på det sjunde händer det?

P.s… Asker tycker om bearnaisesås… har jag någonsin sagt något annat ber jag om ursäkt.

Chris Mand
Hanzons dagblad, 11/11-18

Christoffer Mandell