Matchreferat: Hemma mot HK Varberg

Det blev ännu en tuff kväll i vår egen hall när vi tog emot HK Varberg – ett lag som kom hit med både självförtroende och kvalitet, och som även tog med sig båda poängen hem efter en klar seger: 20–31 (8–15). För oss innebär det den tionde raka förlusten, ett faktum som såklart svider, men som också ger oss ett ännu större behov av att vara öppna med både våra brister och våra ljuspunkter. Matchen började på det sämsta möjliga sätt. Vi kom inte upp i nivå, samtidigt som Varberg satte farten direkt. De sprang ifrån till 2–8 redan efter tio minuter, och där någonstans tappade matchen riktning för vår del. Vi försökte, och det fanns perioder där vi stod upp bra – men vi kom aldrig nära att hämta igen det tidiga underläget. Samtidigt ska det sägas rent ut: HK Varberg var väldigt bra. De är ett välorganiserat lag, starka på alla positioner och med en målvakt i form av Aronius som var rena väggen. Lägg därtill att vi skjuter alldeles för många bollar i ramen – då blir uppförsbacken brant. Men trots resultatet fanns det ändå många ljusglimtar som ger oss hopp framåt. En av de största var att Joel Eneroth Ädel äntligen var tillbaka efter sin frånvaro. Inte nog med att han klev in och gjorde skillnad – han blev också matchens försvarare. Hans närvaro bakåt är något vi verkligen saknat, och det syntes tydligt så fort han satte sin första tackling. Det är en trygghet att ha honom tillbaka. Framåt levererade William Lundh och Samuel Dahlin bra med mål, och Philip Tikas blev utsedd till matchens lirare efter två mål och en gedigen arbetsinsats. Philip gör en väldigt stabil match rakt igenom, och hans inställning är ett föredöme. Vi hade också en kortare samling efter matchen där vår tränare Anton sammanfattade mycket av det vi själva känner: “Alla måste ta sitt ansvar och göra det jag säger som tränare. Vi kan inte springa runt och göra något annat.” – Anton Det är ett citat som träffar mitt i prick. Det speglar många av de situationer där vi inte riktigt vet vad våra lagkamrater tänker eller gör – och det blir tydligt att vi måste börja lita mer på strukturen, följa det vi bestämmer och dra åt samma håll i varje moment av matchen. Där har vi mycket att vinna. Vi har fortfarande glädje, driv och vilja i laget – och så länge de bitarna finns kvar kommer vi fortsätta ta steg. Nu riktar vi blicken mot nästa utmaning: HK Drott borta nästa helg. Vi jobbar vidare mot de där första två poängen, och vi vet att de kommer om vi fortsätter kämpa som ett lag – tillsammans. Herr 0kommentarer

Matchreferat: Enköping-Tyresö

Det var en sådan där dag då man hoppas att allt ska lossna. Hemmahallen var fylld av supportar som aldrig ger upp, de vill se oss ta dessa 2 poäng. Tyresö på andra planhalvan, ett lag vi vet är bra, men ett lag vi också vet att vi kan utmana när allt stämmer. Och vi började faktiskt okej. Första halvleken var långt ifrån perfekt, men den bar ändå spår av vilja, mod och ett försök att spela den handboll vi pratar om varje vecka. Tyresö mötte oss med sitt 3–3-försvar, högt, aggressivt, nästintill på gränsen hela tiden. Det tog en stund för oss att hitta rytmen. Bollar fladdrade, passningar fastnade, och ibland såg det ut som att vi inte riktigt visste vilken yta som var vår. Men sakta kom vi in i det. 11–16 i paus, och jag kände ändå att ”okej – det här lever vi i”. Vi hade våra perioder där spelet flöt, där vi hittade in bakom deras försvar, där vi spelade bollen vidare i fart. Dahlin, Tikas och Isegren kliver fram och gör 4 mål var, och det märks att de vill vinna, att de bär laget när spelet hackar. Samtidigt gör Hampus en riktigt stark insats i målet, stabil och närvarande, och när Melvin kommer in tar han vid och gör flera fina räddningar. Det ska sägas – målvaktsspelet gav oss chansen att vara kvar. Men någonstans på väg in i andra halvleken rinner allt ur händerna på oss. De första 15 minuterna blir en nedräkning – 10–3 till Tyresö – och vi hittar varken lugn, fart eller struktur. Det är som att någon drar ur kontakten. Plötsligt är vi sena i försvar, vi tvingas ta avslut som inte är våra, och de tekniska misstagen fortsätter att skära hål i allt vi bygger upp. Det gör ont att skriva det, men alla är inte med i matchen. Vissa skjuter alldeles för dåligt, bränner lägen som vi normalt sätter, springer hem dåligt och aktioner i försvar som är under all kritik. Det är lätt att höja rösten i frustration, men tittar man på skottprocenten efteråt får man en smäll man inte kan prata bort. Det är fakta. Vi måste våga vara ärliga – både med oss själva och med varandra. Det här var vår nionde raka förlust, och de nio säger mer än resultatet på tavlan idag. För när vi står där efter slutsignal, när hallen tystnat och bara eftersnacket i smågrupper återstår, då är det tydligt att vi inte får kollektivet att fungera. Vi pratar om att vara ett lag, men just nu spelar vi inte som ett. Något är fel. Något skaver. Och tills det är åtgärdat kommer vi fortsätta att hamna på fel sida resultattavlan. Men mitt i det tunga finns det också ljusglimtar. Samuel Dahlin, Hampus Wallin och Albin Sälling – de visar kampvilja, energi och ett försök att förändra matchbilden. Det syns i deras kroppsspråk, i deras anfall, i deras inställning. De försöker dra med sig andra. Men de kan inte dra hela lasset själva. Vi behöver att fler tar ansvar. Fler måste vilja mer. Fler måste våga kräva mer av sig själva. För det är där vi faller i dag. Inte på grund av brist på talang. Inte på grund av att motståndet är övermäktigt. Utan för att kollektivet inte fungerar. Vi avslutar ändå med att hylla de som visade vägen: Matchens lirare: Philip Tikas Matchens försvarare: Ludwig Isegren Det här laget kan så mycket mer. Och en dag kommer allt falla på plats. Men det kräver att alla tar steget. Det kräver mod. Vilja. Och att vi hittar tillbaka till att spela som ett lag – inte som individer på en plan. Herr 0kommentarer

Matchreferat: Enköping-Lugi

Det här var vår åttonde raka förlust, och det känns tungt. Vi hade verkligen hoppats på att få en bra start och bygga vidare därifrån, men i stället gjorde vi tvärtom. Vi var inte på plats mentalt när matchen började, och Lugi tog direkt kontrollen. Med 13–22 i halvtid sprang de ifrån oss, och vi kom aldrig riktigt nära. Lugi var bra, det är bara att erkänna. De spelade med fart och tydlighet, och vi hängde inte med bakåt. Vi växte in i matchen efter ett tag, men vårt försvar fungerar inte just nu. Vi släpper in alldeles för många enkla mål, och våra målvakter får det väldigt tufft när vi låter Lugi skjuta fritt från sex–sju meter gång på gång. Det är inte rättvist mot dem heller. När man ser matchen känns det som om vi inte riktigt vågar gå in ordentligt i närkamperna. Vi måste börja våga ta i, våga smälla på och visa att det ska göra ont att möta oss. Det börjar där. Det fanns ändå några glädjeämnen. William Lundh blev matchens lirare efter att ha gjort 9 mål. Ludvig Ljungberg utsågs till matchens försvarare, och Albin Sälling gjorde 5 mål. Resten av laget delade på målen. Det är en tuff period mentalt, men vi fortsätter kämpa. Vi vet att vi kan bättre än så här, och vi ska hitta tillbaka tillsammans. Vi ger oss inte. Herr 0kommentarer

Matchreferat: Enköping HF – HK Drott

Det här var en match med två helt olika ansikten – och tyvärr avslutar vi med det sämre. Vi förlorar med 33–37 mot HK Drott efter 21–19 i paus, men siffrorna säger inte hela sanningen. För det här handlade inte bara om handboll – det handlade om inställning, ansvar och vilja. Första halvlek är fantastisk. Vi står rätt i försvaret, vi springer, vi vågar, vi spelar med glädje och självförtroende. Det syns att vi vill studsa tillbaka efter förra helgens insats, och vi gör det med kraft. Det är fart, disciplin och hjärta. Vi har en sexmålsledning, vi visar stolthet i varje duell och vi spelar för varandra. Den halvleken visar vilket lag vi kan vara när vi bestämmer oss. Men så händer det där som vi tyvärr känner igen. Vi börjar slarva. Vi tappar fokus, gör onödiga tekniska fel och låter Drott komma ikapp. Istället för att fortsätta gasa, börjar vi tveka. Vi går till paus med 21–19 – en ledning, ja, men med känslan av att vi borde haft ett mycket större grepp om matchen. I andra halvlek är det som att allt rinner ur oss. Vi tappar modet, vi slutar tro på oss själva och på varandra. Kroppsspråket förändras, vi blir tysta, vi hänger med huvudet. Vi gör jobbet halvhjärtat, väntar på att någon annan ska ta ansvar. Det känns som att vi inte vill vinna tillräckligt mycket. Och det är kanske det som gör mest ont – för viljan är något vi kan styra själva. Vi måste börja rannsaka oss själva, allihop – spelare, ledare, hela gruppen. För det här handlar inte bara om en dålig dag, det är ett mönster. Vi måste våga fråga oss: Vad gör jag för laget? Vad visar jag när det går emot? Är jag den som drar, eller den som hoppas någon annan gör det? Det är tuffa frågor, men vi måste ställa dem om vi vill bli bättre. Just nu bjuder vi motståndarna på alldeles för mycket, både i misstag och i energi. Och vi får inte det målvaktsspelet vi behöver för att vinna på den här nivån – 80 insläppta mål på två matcher talar sitt tydliga språk. Inte bara målvakternas fel, så klart. Men trots allt – jag vet att vi har något riktigt bra här. Vi har karaktär, vi har spelare med hjärta, och vi har en klubb med stolthet. Vi kan vända det här, men det kräver att alla börjar med sig själva. Att vi tar ansvar för helheten, att vi hittar tillbaka till glädjen och stoltheten över att bära Enköping HF på bröstet. Boren, Lundh och Sälling gör fem mål var, med Lundh som matchens lirare efter en stark insats. Ljungberg utses till matchens försvarare – en välförtjänt hyllning. Det gör ont att förlora, särskilt när vi vet att vi kan så mycket mer. Men ibland måste det göra ont för att man ska vakna. Nu handlar det om att ta lärdom, om att hitta tillbaka till lagkänslan och viljan som definierar oss när vi är som bäst. För den första halvleken i dag – det är Enköping HF. Det andra – det får aldrig bli vår identitet. Herr 0kommentarer

Matchreferat – IFK Ystad vs EHF

Det finns matcher man helst skulle vilja stryka ur historieböckerna direkt, och lördagens bortamatch mot IFK Ystad är tyvärr en sådan. Förlustsiffrorna 41–26 (20–15) talar sitt tydliga språk – vi blev överkörda och uppträdde långt ifrån den nivå som krävs i Allsvenskan. Som tränare Anton Andreasson uttryckte det: ”Man kan säga att vi var dåligt förberedda och presterar dåligt.” Det går inte att säga emot – för vi gjorde i princip allt fel som gick att göra i en handbollsmatch. I omklädningsrummet efteråt behövde ingen ledare höja rösten, för spelarna tog själva bladet från munnen. Orden var raka, hårda och brutalt ärliga: ”Det här är pinsamt, det här får inte hända. Fy fan vad dåliga vi var. Ska vi spela så här så blir det en lång säsong.” Det säger allt om insatsen. Som om prestationen inte var nog illa började spelarna dessutom tjafsa med varandra under matchen. Istället för att stötta och lyfta varandra som ett lag, föll vi isär och agerade som individer. När egoism ersätter kollektiv, då blir man mosad i den här serien – och precis det hände. Det märkliga är att det faktiskt stod ”bara” 20–15 i halvtid. Trots obefintlig defensiv fanns ändå en möjlighet att samla oss. “Vi är inte bra i första heller. Men vi är ändå med på något sätt. Men vi får ingen träff alls i försvarsspelet”, sa Anton. Men i andra halvlek föll allt samman totalt. Inställning, fokus, ansvar och vilja – allt försvann. “I andra halvlek klappar det ihop totalt”, konstaterade Anton och fortsatte: “Det är inte okej när vi lägger ner tiden som vi gör, för att sedan kasta bort det på det här sättet.” Ingen tog tag i matchbilden, ingen gjorde det tunga jobbet, och ingen tog ansvar för att försöka vända. Vi försökte förändra spel, försvar, tempo – men ingenting fungerade. Framåt noterades Ludwig Åse för 8 mål och William Lundh för 6, men 26 gjorda mål borta spelar ingen roll när man släpper in 41. Det är handbollsmatematik – utan försvar vinner man inga matcher. Vi hade även en debutant när Ludvig Ljungberg gjorde sina första minuter i EHF-tröjan efter att ha anslutit på lån inför matchen. Ingen lätt match att kastas in i, men han kommer att vara med oss de kommande veckorna. Det här var en plump av värsta sorten, och det måste få göra ont. Men sport är sport – ibland faller man hårt. Nu handlar det om karaktär, ansvar och att visa vad vi gör efter ett ras av den här nivån. Vi måste skaka av oss detta, men inte glömma det. Vi ska använda skammen, ilskan och besvikelsen som tändvätska och se till att något positivt kommer ur den här käftsmällen. För uppträdandet i Ystad var inte EHF, det var inte vår identitet – och det får aldrig ske igen. Nu väntar en träningsvecka där kravställningen måste höjas rejält, där vi måste jobba hårt, tillsammans och med ett helt annat fokus. Det behövs – för nästa söndag välkomnar vi HK Drott till Borgen, och då ska det vara ett helt annat EHF som kliver ut på banan. Herr 0kommentarer

Visa fler nyheter