Herrlagets årskrönika, I.

Årets säsong för IK Zeniths herrlag innebar serieseger och avancemang till division 1.

Det var det korta versionen av årskrönikan, den som nu följer är väldigt mycket längre. Vill ni läsa så har ni att göra, hoppas ni uppskattar den. Nu kör vi!

Efter en mäktig fjolårssäsong som debutanter i förbundets högsta serie var det med stora krav, och förväntningar som vi såg fram emot säsongen 13/14. Ny huvudtränare blev Peter Hugosson som tidigt bildade duo med Michael Clywersköld som assisterande coach. Kvar sedan tidigare fanns sjuksköterskan Annelie Carlsten samt vår allt i allo tillika idol Ezio Giraud.

Klubbens sportchef, Daniel Skoog med stab måste varit på safari för bland spelförvärven fanns det lejonfostrade stjärnor mest överallt. Skarpskytten Björn Lindquist, allkonstnären Emil Abrahamsson och backen Peter Toft har alla ett förflutet bland våra lokalkonkurrenter, precis som Peter Hugosson. Från degraderade (H1>H2) Frölunda kom målvakten Paul Larsson och från Partille hämtades Fredrik Persson.

Den så nödvändiga, men tunga sommarträningen gjorde ingen besviken. Skatås, Slätta Damm, Slottskogen med Bragebacken, havet vid Lilleby, samt tämligen tung träning på egen hand skapade rätt form på kroppar och lungor.
Men, sommarträning, beeptest och träningsmatcher är bara ett led bland flera i väntan på seriepremiären som den här säsongen inträffade den fjärde oktober då vi i Borgen tog emot Öckerö.

Säsongens första zenithmål gjorde Björn Lindquist, och om man skall tro på statistik så betyder det målet även skyttekungstiteln internt efter 22 omgångar. Något att ha med sig till nästa säsong;-).

Vi vann matchen med 8-4 och fick precis den starten som vi önskade. Redan i omgång två var det dags för derbyt mot Backadalen, i Lundbystrand. Vi kom dit med härliga minnen från föregående år då vi vann med 6-13. Men vad hände egentligen den här gången? Vi fick åka hem med svans, huvud, klubba och skam mellan vidöppna ben. Vi underpresterade på samtliga positioner samtidigt som Backadalen var riktigt bra, helt överlägsna vilket inte minst 10-1 skvallrade om.

Inför omgång tre hade samtliga spelare förstått vikten av inställning vilket behövdes då vi på hemmaplan välkomnade nykomlingarna Landvetter. En målsnål tillställning som vi vann med 3-2.

Även nästa omgång gick resultatet vår väg, uddamålsseger borta mot Marstrand var riktigt skönt och väldigt viktigt. Tyvärr skadade sig Fredric Clywersköld den här matchen vilket betydde smolk i bägaren.

Utan lagets suverän krävs än mer av varje frisk spelare. Förbundets högst rankade lag, Frölunda blev första matchen utan vår #11 och det som skulle kunna bli en övermäktig uppgift blev istället en uppvisning inför vår hemmapublik. 9-3 stod det efter 60 minuter!

Med fyra segrar på fem matcher åkte vi till stadens nöjespark för ett möte mot seriens äldsta lag Guldheden. Vi skall tacka vår förstaperiod (0-3) för tre nya poäng. Vi vann med 3-5 men det stod 3-3 med drygt två minuter kvar.

Nästa nöt att knäcka var Eken borta. Mitt starkaste minne från matchen var att två riktigt bra domare hindrade en fullständig slakt. Det var allt annat än vackert att se på, fult spel överallt från ett värdlag som inte kunde hantera ett bättre motstånd. Vi vann med 5-7.

Nu var vi framme vid omgång åtta, Partille hemma. Ett lag som vi tagit två poäng av sex mot i H2, det blev inte fler den här gången. Förlust med 4-10 i Borgen, säsongens enda torsk på hemmaplan. Mest positivt var att Fredric Clywersköld gjorde comeback efter ett par matchers frånvaro.

Efter nederlaget kom Lindås på besök och de fick onekligen sota för missräkningen mot Wizards. Vi vann med 12-5 efter två riktigt grymma avslutningsperioder. Björn Lindquist gjorde 2+5 och vi som lag kunde för första gången under säsongen se oss som serieledare. Det tog nio omgångar och 21 poäng för att hissa flaggan hela vägen upp.

Kanske var det underskattning, övermod eller lättja som for över oss inför bortamatchen mot Sportlife. Vi kunde inte alls förvalta tabellplaceringen och förlorade rättvist med 3-2.

Nästa match var årets sista hemmamatch mot ett Ale som redan halkat efter rejält i tabellen. Vi vann med 8-2 och var åter i tabellens topp.

Innan juluppehållet tog vi färjan ut till Öckerö där vi verkligen blandade och gav. Vi förlorade förvisso med 8-7 i sudden death men vi låg under med både 5-1 och 7-4, en förlust med lite mersmak således. Till julbordet kunde vi gå som tvåa i tabellen efter Backadalen som dessutom stod på tur när årsskiftet ägt rum.

Inför över 200 personer i en kokande borg var det dags för upprättelse. 10-1 senast skulle inte kunna upprepas. När halva matchen var spelad stod det 4-0 på tavlan och nu i efterhand var detta sannolikt säsongens bästa 30 minuter. Vi föll tillbaka något men segern var aldrig hotad trots slutresultatet 5-4. Nu var vi åter i förarsätet, härligt.

Eller härligt, det vet jag inte. För, precis som förra gången vi ledde serien åkte vi omgående på en förlust. Landvetter på bortaplan blev för svåra och vi föll med 8-6 samtidigt som Backadalen vann och återtog kronan.

Marstrand hemma i omgång 15 slutade 10-4, mycket imponerande. Hade vi förlorat skulle gästerna ta över andraplatsen så det var inget dåligt lag vi besegrade. Mest minnesvärt vad Andreas Jillgarts första mål i H2 som kom den här matchen.

Frölunda borta i omgång 16, en svår match på förhand men vi bröt en trend och tog två segrar i rad, något vi inte gjort sedan sjunde omgången. Resultatet skrevs till övertygande 3-11.

Nästa match blev årets sömnpiller, vi tog emot Guldheden och vann med 5-3. Segern innebar att vi för tredje gången under säsongen kunde titulera oss serieledare. På andra plats låg Landvetter tätt följda av Backadalen.

Nu var vi framme i mitten av februari då Eken kom på besök. Den här matchen var betydligt mer välspelad än förra mötet och det var riktigt jämt. Vi lyckades vinna, men först i förlängningen vilket gav oss två riktigt härliga poäng och fortsatt serieledning.

Någonstans precis här började laget förstå att H1 inte bara var en dröm utan en realitet om vi spelade korten rätt. Men, då var det dags för mardrömsmotståndarna Partille, på bortaplan dessutom.

Den här matchen innehöll sen flytt av starttid, migrän från helvetet och en del övrigt men även en fenomenal Fredrik Malmberg som starkt bidrog till säsongens sjätte uddamålsseger, 3-4.

Tre matcher kvar, fortfarande med allt i egna händer. Första hindret var Sportlife hemma, ett lag som vi förlorade mot på bortaplan. Men, Borgen är Borgen och seger med 6-3 var helt rättvist. Detta var säsongens sista hemmamatch, inför en på alla sätt underbar publik!

Fortsättning följer...