Herrlagets årskrönika, II.

Vi visste redan innan näst sista matchen mot Lindås borta att sista hindret mot H1 var Ale som på 21 matcher tagit en seger. Alltså skulle en seger mot seriens yngsta lag sannolikt innebära avancemang.

Detta höll onekligen på att ställa till det. Lindås bjöd verkligen upp till dans och vi fick slita riktigt hårt för segern som inte var i hamn förrän efter 18:35 i sista perioden då Erik Theander satte dit 4-7. Anfallet innan hade värdarna en boll i stolpens insida… Små marginaler men vi vann och kunde nu se fram emot lördagen den åttonde mars då vi for till Ale för att spela hem serien.

Vi hade allt att förlora, och allt att vinna. Ale spelade sin sista match i herrtvåan för den här gången. Vår publik hade vallfärdat och gav Ale ett prydligt publikrekord. Matchen vann vi med 4-9 och kunde därmed fira seriesegern!

Det jag nu skrivit om är underbar fakta, korta nedslag i varje omgång. Nästa fas i årets krönika handlar om min personliga syn på säsongen som gått. Orkar ni mer så följ gärna med mig på resan.

Vi hade alltså värvat riktigt bra samtidigt som vi fått behålla flertalet från föregående säsong. Det fanns ett ”nu eller aldrig” över laget och som kapten och ålderman var målet glasklart, vi skulle lyckas!

Efter på tok för många sega löpträningar fick vi äran att svetsas samman på en bondgård norr om Göteborg. Habanero, kanel, frågesport (satans vad jag stör mig på Jonas Sjöstedt!), trästockar, tiggeri, Miley Cyrus och ridning är alla kära minnen från en grym helg!

Lagets nya killar hade snabbt hittat sin plats i gruppen och det kändes verkligen som att fokus låg på avancemang. Seriespelet inleddes väldigt bra och vi var hela tiden med i toppskiktet. När vi slöt cirkeln och nådde vårt mål var det ett resultat av 66 perioders slit. Ibland såg det bedrövligt ut, men stundtals var det ren magi för alla på plats.

Vi vann serien med fyra poäng före Landvetter som i sista matchen slog Backadalen som därmed kom på en snöplig tredjeplats.

Vi var bäst, inget snack om saken. 22 omgångar är 22 omgångar. Vi slog samtliga lag minst en gång och hade marginalerna med oss. Det måste man ha om man skall nå framgång. Men vi hade också tur, för i ärlighetens namn skulle samtliga lag bland topp tre kunnat stå som slutsegrare, så jämt var det.

På plan har samtliga i truppen nyttjats, ofta med tre kedjor framåt från start ackompanjerade av två backpar. Men alla har inte fått spela så mycket som man antagligen hoppats på. Tyvärr är det en verklighet som drabbar alla lag en bit upp i seriepyramiderna, oavsett idrott.

Men det är ni, spelarna som ofta sitter vid sidan om som gjort laget komplett. Utan er så skulle allting falla pladask likt det största av korthus mitt i en orkan.

Emil Bech och Rasmus Nilsson skall inte glömmas bort i sammanhanget. Två spelare som slet för IK Zenith men som under säsongen valde en annan väg. Tack för allt, ni skall också skriva Mästare på ert respektive CV.

Nu har jag hyllat kollektivet, massan som jag så innerligt håller kär. Men utan stjärnor skulle vi förbli en grå massa, istället för den sprudlande palett vi nu blev.

Vi börjar med regenten, seriens i särklass skickligaste spelare. En spelare vars speluppfattning inte hör hemma i vare sig H2, H1 eller Allsvenskan. En spelare som utan problem skulle finta upp mig på läktaren med en fint jag skulle fått på film en månad i förväg. En spelare som kan skjuta förbi vilken målvakt som helst men som inte sällan hellre levererar en pass från en annan planet. Fredric Clywersköld är givetvis spelaren jag skriver om. Han är den enskilt främsta anledningen till att IK Zenith inte längre huserar i division 2.

Björn Lindquist är en annan, han värvades som målskytt och som han har levererat! På 22 matcher gjorde han 32 mål och 23 assist, 55 poäng totalt och en andraplats i poängligan. Det är inte lätt att prestera på beställning, men det är precis det som Björn gjort, hatten av.

Bland backarna har Fredrik Persson utmärkt sig genom ett fruktansvärt bra skott, han blir verkligen en attraktion att följa. Men främst i defensiven tycker jag att Simon Borbély har varit. Han får det svåra att verka enkelt och bjuder på exceptionellt få misstag. Framåt gör han dessutom viktiga mål lite då och då, som 4-5 med 36 sekunder kvar av andra perioden borta mot Lindås.

En annan som verkligen levt upp till förväntningarna är Paul Larsson som räddat oss vid åtskilliga tillfällen under året. En assist blev det dessutom!

Något fler poäng men också absurt många fler löpmeter stod Michael Jonsson för. Det spelar ingen större roll om han axlar centerrollen eller kliver bak som back. Han är en böld på alla motståndare samtidigt som han är guld värd för laget. Ett skott med högre topphastighet än 94 km/h är det jag önskar mig från honom, i övrigt komplett.

Fortsättning följer...