Genom eld och genom vatten

Toppmöte. YBK:s kanske viktigaste match de senaste 400 åren. Enkla förutsättningar. Förlust skulle innebära att marginalen ner till trean GIF/VIF krympte till 4 poäng. Seger skulle ge 10 poängs försprång. Med tanke på att vårt resterande spelschema ser lika klurigt ut som en doktorsavhandling i praktisk kemi, behöver vi varenda poäng vi kan skaffa oss.

I omklädningsrummet var det extra taggat, extra tyst och spänt. Men fokuserat. Vi var inte rädda, vi var modiga, nervösa men inte ångestfyllda och framförallt extremt fokuserade. Inställda på anstormning från hemmalaget vandrade vi ut på Veinges knutiga matta med ambitionen att ta ett kliv mot en högre division. Kryss vore som att hitta guld vid flodens mynning. Seger som att ärva en hel jävla diamantgruva i Kongo.

Första halvleken var precis såsom man kunde förvänta sig. Kamp, riskminimering, nervöst och intensivt. Hemmalaget drog ett skott i ribban som om det gått en decimeter lägre gett dem ledningen och kort därpå tryckte vår älskade Adam Thoren också bollen i ribban bakom hemmakeepern. Det tacklades, kämpades och satsades men i paus var det mållöst och händelselöst förutom ovan nämnda ribbträffar.

I paus var det en enda sak som gällde. Hitta det där förbannade enda målet som behövdes. Ett skott, en nick ja precis vad som helst skulle duga – vi behövde ett mål! Således – Ysby gick framåt. Om första halvlek var händelselös som ett avsnitt ur Lilla Huset på Prärien, var andra halvlek som fyra timmars strecktittande på Die Hard.
Och det var YBK som gick för det och skapade chans på chans. Axelsson flög som en drake och nickade bollen två millimeter utanför, Adam sköt och sköt, Otto nickade och Simon kom nära. Hemmamålvakten storspelade och räddade ett tröttkört Veinge.

Den stora publiken levde med i matchen och vid sidan av växte frustrationen. Det var mer eller mindre osannolikt att bollen inte gick in. Men nu då? Rasmus slet sig fri och kom ensam med målvakten. Mål 99 gånger av hundra men ta mej fan var det 100 jämt och fortfarande mållöst. Där och då hade jag tusen mörka tankar i mig. Helt säker på ett slumpmässigt insläppt mål efter något obegripligt schabbel. Jag hatade livet.

Som tur var tappade spelarna inte vare sig humör eller mod och fortsatte mala på. Tiden började bli knapp, paniken spred sig som Covid i kroppen och jag bad till högre makter att någon skulle kliva fram, dra loss ankaret från botten och få båtjäveln i hamn. Otto – ja tack! Adam – troligtvis! Liedman junior med en nick – gärna! Liedman senior med en frispark - drömmen. Men nej. Ankaret satt fast.

Och då. Otto som spelar vänsterytter tog en löpning ut på högerkanten. Bollen för hård och lång men coach Nilsson ger aldrig upp en boll. Hann den precis före kortlinjen. Trött som en alika och desperat som en orangutang på fel sida floden när monsunregnet faller. Inlägg – aldrig i livet. Otto sköt från noll vinkel rakt in i högen av spelare framför mål. Bollen rullade och studsade runt, levde sitt eget liv och slank mellan målvaktens händer. Alltjämt studsande och fipplande dansade den i målområdet. Där och då behövs bara en enda sak för att få in den. Vilja. Och ingen vill det mer än Emil Axelsson. Med risk för bestående huvudskador, brutna revben och benbrott tacklade han in boll, motståndare och hela Veinge in i målet. Tidernas fulaste mål. Tidernas viktigaste mål och tidernas största segervrål.

Ledningsmålet knäckte hemmalaget. Någon anstormning kom aldrig och någon jakt på kvittering ägde aldrig rum. Axelssons tackling räckte. Vi var bättre, starkare och hungrigare. Liedmans högklassiga, Otto ett monster, backlinjen stabil som Kinesiska muren och Adam oberäknelig som Sir Väs på Skansen. Glädjen obeskrivlig i omklädningsrummet. Krasst räknat. Fem matcher kvar. 10 poängs avstånd. Sista dansen med Ysby kanske kan bli en dans att minnas.
Kämpa Ysby!

Tomas Karlsson Utespelare