Ett skott. En dröm

Mycket kan vara skönt. En sval bris en stekhet sommardag, en toktjock dunjacka en iskall natt, en upphittad nyckel och en sent hemkommen nykter tonårsdotter med glatt humör och hälsan i behåll. Allt det kan vara skönt.

Mycket kan vara förlösande. En två centimeter lång spink som man till sist får ut ur foten, ett lyckat skämt på en stel parmiddag, två liter Gin & Tonic på en familjefest, en långdragen förkylning som till sist ger med sig. Allt det kan vara förlösande.

Men. Ingenting kan vara lika skönt och lika förlösande samtidigt som när Otto Nilsson guidar en hel by, en hel idrottsplats och ett helt fotbollslag till himmelriket. Ledning 1-0. Men darrigt. KHFF trycker på. Det är kaos. Vi kämpar. Vi sliter. Vi försöker. Men likt en för klen fiskebåt i en för kraftig storm fick vi inte rätt på sakerna. Vi hängde i repen för att överleva. Allt vi ville var att matchen skulle ta slut. Så kom det då. Förlösandet. Njutningen. Livets goda.

Adam Thoren nedflyttad på vänsterbacken under sista kvarten för att hålla rent, fick bollen av Olek som likt en björn i en soptunna grävt fram den. Adam slog en crossboll mot nyinbytte Josef som med en touch skarvade ner bollen. Liedman JR som sprungit 300 mil under kampen fick en tå på bollen. Och. Den vred sig. Mot Otto. Kliniskt. Stenhårt. Stolpe in. Eufori, lättnad, glädje, segervrål från en mörk avlägsen plats inne i det undermedvetna och segern var vår. Ett ikoniskt ögonblick på Munkavallen.

Om matchen i övrigt finns inte mycket att skriva. Vi spelade bra, förde första halvlek och jagade på för fler mål men Adams kalla avslut var det enda vi fick med oss in i paus. Vi förtjänade guld och gröna skogar men satt i omklädningsrummet med bara en buske från Lantmännen.

Andra halvlek som sagt en enda kamp. Davidsson räddade ett friläge och Edvin Westesson stod för ett antal fantastiska brytningar. Kasper Persson som inte spelat 90 minuter sedan tiden då svenskarna var i alla fall någotsånär normala och inte gjort det till sport att elda böcker, ville byta med motiveringen ”jag kan inte tänka längre”. Unosson bytte redan i paus och Jafar fick utgå efter att riskerat ett andra gult kort. Det var rörigt, hafsigt men väldigt passionerat.

Och vem bryr sig hur det ser ut en dag som detta? Ingen jävel kommer ihåg vädret dagen då Armstrong landade på månen. Allt man bryr sig om är ett långt jävla steg för mänskligheten och allt man bryr sig om är att Otto Nilsson skjuter bollen i mål och att tre poäng rasslar in på det berömda kontot.

Fem matcher kvar. Vi är med i matchen än. Ny vecka. Vi har slarvat bort nyckeln till bollrummet och föreningen saknar ungefär 5000 kr i uteblivna intäkter eftersom ingen orkar swisha för all läsk vi snor från kylen så om någon vill sponsra med bollar, koner, tejp, eller helst av läsk, så är ni varmt välkomna!
Kämpa Ysby!

Tomas Karlsson Utespelare