Säsongen 2020. Covid, mörker och misär. Finns det hopp?

Det var den märkligaste säsongen någonsin. Efter 2019 års stora fiasko då vi topptippade i serien floppade helt, var vi revanschsugna, om än något vingklippta. Själv var jag taggad som aldrig förr. Hoppade häck, körde med hantlar och masade mig runt varv efter varv i kvarteren i Skummeslöv. Förhoppningarna var stora. June var kvar och hade gjort 30 mål året innan. Stommen fanns där och Lillleffe från LFK imponerade som nyförvärv. Dessutom hade Olek dykt upp. En ukrainsk slugger med enorm fysisk kapacitet, gott humör och fina fötter. Svanen såg pigg ut, Svensson var på alerten och Emil Davidsson var magisk i kassen.
Egentligen började misären redan i februari. Vi satt i omklädningsrummet på Glänninge. Utomhus var det minusgrader, snålblåst och all möjlig typ av nederbörd. Klockan var 21.00 och vi skulle ut och träna. Som vanligt fick vi sämsta träningstiderna eftersom ingen jävel orkar fylla i blanketten och önska tider. Just denna mörka tisdag var det larm i tidningarna om något som hette Corona. Nån Kines hade kokat soppa på en fladdermus men inte orkat vänta på att sörjan skulle nå 100 grader och helt plötsligt hotades världen av en annalkande pandemi. Vi var molokna, lite frågande och tveksamma. Skulle det bli någon fotboll?
Som i ett vakuum gnetade vi oss fram i mörkret. Själv tränade jag på med skygglappar mot omvärlden men snart stod det klart. Det blir ingen fotboll! Sjukt tungt. Säsongen sattes på halt. Eleverna på jobbet gick hem och vi tränade på. Höll avstånd, höll oss friska och läste tidningarna. På nåt sätt blev fotbollen totalt oviktig i en värld där flockimmunitet, Tegnell, pandemi och social distansering fyllde vår vardag. På ett annat sätt blev fotbollen viktigare än någonsin. Världen i brand men i kylan på Ysby idrottsplats fann vi trygghet och mening i att spela kvadrat, köra idioten och dra kassa skämt om Ivarssons sexliv.
Till sist kom beskedet. Enkelserie. Ingen publik. Duscha för fan inte efter träning eller match!
Vi körde igång med bortamöte mot SNFF. De kom trea i serien. Vi torskade med 2-1 i en jämn match. Mest uppseendeväckande var att matchen bara var 87 minuter lång. Detta eftersom vi hade två vattenpauser och då menade domaren att man skulle dra bort tid. Ungefär lika logiskt som att lägga till fem bitar i godispåsen för att sänka priset.
Misären hade bara börjat. Förvisso slog vi KHFF tämligen enkelt men sen var det mest moll i melodin. Två sjuka besvikelser har naglat sig fast. Hemma mot Trönninge torskade vi med 10-0. Jag tror jag rörde bollen tre gånger på hela matchen varav minst två av de tillfällena var i halvlek. Matchen mot Skogaby var också en sjuk besvikelse. Mår dåligt bara jag tänker på den. Jag fick i uppdrag att punktmarkera Besart. Seriens bäste spelare. Det gick okej. Jagade honom över hela planen och han var frustrerad som en kleptoman i ett tomt rum. Med två minuter kvar haltade jag ut. Hade kramp i hela kroppen. En minut senare gjorde Besart 3-2. Fysiskt fanns det vid just det ögonblicket komapatienter som var piggare än mig och då mådde ändå kroppen tre miljoner gånger bättre än psyket.
Till sist lyckades vi vinna. Knäred borta efter en tafflig insats gav tre poäng. Fyrtionioårige Lasse Pettersson spelade vänsterback och gjorde det med bravur. Junefalk gjorde mål såklart. Tre matcher återstod. Vi kämpade på men inget ville sig. Och så kom såklart det för 2020 så typiska slutet. Vi låg under med 4-0 mot Våxtorp med 20 minuter kvar. Med två minuter kvar hade vi hämtat upp till 4-3. Till och med Olek hade hängt en kasse. Svanen blev fri i straffområdet. Vi var en ren vristträff från jubel och ett i alla fall, skönt slut på en vidrig säsong. Lika självklart som Åkesson skyller på invandringen, lika uppenbart som att solen går upp och lika givet som att Tegnell säger tvätta händerna – så missade såklart Svanen. Det var en perfekt sammanfattning av 2020. Bollen utanför. Matchen slut. Jag föll ihop. June satte sig på huk. Jag tittade ut över idrottsplatsen och bestämde mig. Dojorna satte jag på mittpunkten. Körde hem och sket i allt.
Svenne den jäveln. Satte dojorna tillbaka på min plats. 2021 tar vi nya tag.
Nu ligger Munkavallen tyst, öde och mörk. Viruset är mer smittsamt än någonsin. Fotbollen ligger i träda och julen står för dörren. I bollrummet ligger bollarna hårda och i oordning. Västarna är säkert fuktiga och ingen doft av Bosses våfflor går att förnimma.
Men. Efter mörkret kommer ljuset. Efter virus kommer vaccin. Om mycket vet vi lite. Men om lite vet vi mycket. Bosse kommer stå där med hatt på huvudet och missnöje i blicken när Ivarsson och gänget spelar boll igen. Svanen kommer springa. Svensson kommer vara sur. Själv kommer jag vara äldre. Men huvudsaken är att vi kommer vara där.
Kämpa Ysby!

Tomas Karlsson Utespelare