En alldeles underbar fredag!

Arbetsdagen. Knappar lite på datorn. Träffar lite elever. Försöker lära dem företagsekonomi. De bryr sig inte jättemycket om påläggsprocent och moms. Tittar pliktskyldigt på mina anteckningar på tavlan. Själv bryr jag mig inte heller. Inte just idag. Det är ju fredag och matchdag vilket innebär att huruvida Kalle lär sig dra moms eller ej är för mig helt obetydligt. Heter han ens Kalle? 42 år och börjar tagga till match redan fredag morgon. Moget.

Trycker i mig lunch för jag har hört att det ökar energinivån. Dricker vatten som en kamel för att slippa kramp efter 27 minuters spel. Kommer hem efter ett utvecklingssamtal och går till sängs. Det sägs att Albin Ekdahl alltid sover en timme före samling och då gör jag det också. Ekdahl spelar i Sampdoria och landslaget. Han tjänar miljoner. Jag spelar i Ysby och i trädgården och får tigga till mig en grats Cubacola i klubbstugan.

Samling efter samåkning med Ivarsson som verkar taggad. Att han mot sin vilja spelar vänsterback stör honom inte. Han är lika glad ändå. Taktisk genomgång och kaffe. Kasper serverar alla på en bricka. Just Kasper är skitnervös. Han har spelat back i hela sitt liv men vet om att han idag skall spela släpande forward. Vi har tänkt på det ett tag och nu skall muraren förvandlas till Ola Toivonen. Fast en snabbare variant. Vi går igenom saker att tänka på och taktiska dispositioner. Allt känns fint. Viktigast av allt att vi är bestämda och på tårna när matchen börjar. Ysbys stora dilemma annars är att vi är slöa som undernärda gathundar första tjugo minuterna.

Uppvärmningen går bra. Känner att vi är taggade och redo för spel. Har absolut bästa möjliga lag och stark bänk. Domaren blåser igång derbyt och KHFF börjar med boll. Efter fem minuter står det klart att allt positivt som förnimnts fram till avspark är som bortblåst. Vi skulle vara bestämda. I verkligheten är vi i det närmaste undergivna. Vi skulle vara på tå. I verkligheten är vi knappt ens på hälarna. Hade vi varit bjudna på finmiddag hade vi knappt kunnat äta med kniv och gaffel. Varenda boll var KHFF först på. Insparkar flög snett, passningar skickades som om vi vore färgblinda och om vi tänkte oss vara aggressiva och hårda så var vi i realiteten lika menlösa som guldfiskar. Passiv är man när man utan att kalla på hjälp, står och tittar på när grannens kåk brinner ner. Ysby hade inte ens gjort det. Vi hade tagit fram brassestolarna och värmt oss av lågorna. Bosse skrek på sidan att vi skulle byta. Oklart vem och vilka men förmodligen allt och alla.

Ändå var det jämt. William gjorde ledningsmålet på nick och kunde pillat in ett till men målvakten räddade. KHFF kvitterade efter att hemmalaget ägnade sig och dunkgömme istället. I slutet repade vi lite mod och kunde kanske hängt en till men på det stora hela var besvikelsen enorm när jag vandrade in i omklädningsrummet. Mina döttrar hejade på mig. Jag tyckte synd om dem.

I paus pratade vi om att kort och gott vakna. Göra någonting. Va fan som helst. Skitsamma om det är något dåligt. Bara vi gör något. Dessa genialiska råd skickas per mail till Mourinho.

Hur som så verkade det hjälpa för i andra halvlek var det inget snack. Vi var som ett helt nytt lag. Allt var förändrat. Det enda som var sig likt var domaren som tydligen anammat det senaste modet i domarkåren att alltid blåsa offside. Visst är det nästan omöjligt som domare att se om det är offside eller inte men rent generellt kan ju faktiskt inte varenda passning som leder till målchans vara offside. De tre senaste matcherna har detta nästan varit komiskt då avblåsningar som både gynnat och drabbat oss varit lika osannolika som om Donald Trump skulle ställa upp på 110 meter häck i nästa OS.

Slutgnällt. Vi var helt plötsligt jättebra. Gång efter gång sköljde vi över bortalaget. Fina anfall, spel med få tillslag och mängder med chanser. Ledningsmålet var förmodligen det finaste anfallet som någonsin rullats upp på Munkavallen. Avslutet av William vackert som en solnedgång och ett glas rosevin. Trean var också en delikatess. Junes vänsterchipp var mjuk som en silkesvante men klinisk som en skapell och där kom Muraren fri på bortre stolpen. Med kyla och instinkt satte den före detta backskyfflaren bredsidan till bollen och stötte in spiken i KHFF:s kista.

Sista 15 minuterna låg vi på för mera men KHFF:s målvakt fredade sitt mål. Avbytarna kom in och gav energi och den 49 stycken maffiga betalande publiken applåderade fram hemmalaget till den klassiska kullerbyttan. Mina döttrar kramades, Junefalk var glad och Muraren nästan självgod. Det var fredag kväll. Där hemma väntade ett glas vin. Ingen jävel märkte att jag snodde en cola ur kioskens kyl och den vackra segersången ljöd i omklädningsrummet. Nästa gång är det Walldia på menyn. Det blir inte helt enkelt men skit i det. Seger. Helg. Livet är underbart!

Tomas Karlsson Utespelare