Festen kom av sig

Jessica Matheijs sjöng nationalsången. Kapten Axelsson hälsade på domaren och hemmamatchen och publikmatchen mot Skogaby skulle börja. Det var ett heltaggat YBK som mönstrade en stark elva med Gunnarsson på kanten, Pålle tillbaka på topp och Axelsson åter efter avstängning. Westesson vaktade kassen efter en mirakulös återhämtning från sina livshotande skador.
Hemmalaget gick framåt med full frenesi och skapade hörna på hörna. Till sist vann Pålsson en nickduell och Kalle stötte in ledningsmålet. Glädjen blev lika kortvarig som en glassbåt i Sahara. SBK fick hörna och slog den mot första stolpen. Där stod ingen YBK:are och bollen slank in. Och ungefär där började dagens elände.
Ivarsson deppade. Westeson hatade alla och Axelsson tacklade på allt. Spelet som tidigare varit någorlunda strukturerat förvandlades till ett crescendo av felbeslut, felpassningar och missade avslut. YBK var minst dåliga och satte ytterligare ett hörnmål när Emil Axelsson nådde högst på en hörna.
I pausen pratade vi om att bättra oss och Snoddas dubbelkollade hälsan hos samtliga så att ingen skulle behöva bryta pga någon fysisk åkomma. När andra halvlek drog igång visade det sig att pausgenomgången funkat lika bra som om man försökt lösa fattigdomen i världen med Ahlgrens bilar. Vi var helt desorienterade. SBK sköljde över oss och vi fredade målet med näbbar och klor. Mitt i pressen nickade Pålsson in trean och även om vi spelade kasst som apor så var tre poäng och skön fest nära.
Då fick SBK luft och gick på attack igen. Plötsligt stod en bortaspelare fri och lobbsköt in tvåan. Det kändes direkt att allt skulle skita sig. Det gjorde det också. Kvitteringen kom med två minuter kvar att spela.
Nu började hemmalaget vakna och gick till galet anfall i slutminuterna. Pålsson satte dit – vad vi trodde var segermålet – men domaren vinkade av för ruff. Otto fick sista läget men precis som alla fyrahundra kontringslägen vi hade så blev även detta guld till sand.
Domaren blåste. Den 250 personer stora publiken var tyst. Vi deppade. Jag tappade lusten att leva. Tackade för matchen och vinkade lite åt folk vi kände. I omklädningsrummet var det dödstyst. Jag ville slå någon. Vem som helst. Pålsson såg ut som om någon tömt hela hans hus på värdesaker och annars så trevlige Axelsson skakade av ångest. Otto satte på en deprimerande ballad som handlade om svek och Pålsson drog lite på mungipan. Festen på kvällen tappade sin charm och ölen som sänktes var snarare bedövande än uppiggande.
Säsongen 2017 har inte blivit vad vi trodde. Vi spelar oavgjort mot lag vi slagit med 13-3 fyra dagar tidigare, får folk utvisade i jämna matcher och drabbas i matcher mot sämre lag av kollektiv tillfällig demens. Det är två veckor kvar. Skottorp borta härnäst. Hoppas möget regnar bort.
Kämpa Ysby

Tomas Karlsson Utespelare