Ångestfylld seger

YBK- Skuggan 2-1 (1-1)

Ångest äter själar skaldade Henrik Ibsen när han satt i sin ensamhet endast med mörka kaotiska tankar som sällskap. Han visste vad han pratade om – den gamle norrmannen – och dagens match mot Skuggan BOIS kan som bäst beskrivas som ett egendesignat ångestfyllt helvete.

Skuggan nybliven jumbo i tabellen kom till spel lika taggade som fångar som precis släppts ut på permission. YBK såg darriga och nervösa ut. Vi är inte direkt vana vid att kategoriseras som favoriter och alla var smärtsamt medvetna om att denna match var av den art att vi bara skulle ta tre poäng. Strikern Oscar Färe var avstängd och Dorlind ersatte på topp. Dorlind är något av Ysbys Magnus Erlingmark då han under säsongen spelat på alla positioner utom målvakt och innerback.

Skuggan vann slantsinglingen och fick medvind i ryggen. Det blåste kuling och bollen sögs likt en magnet mot ett kylskåp mot vårt mål. Bortalaget matade på med långa bollar mot straffområdet och efter en kvart hade undertecknat redan nickat fler gånger än vad som kan anses vara sunt för hjärnstammen att utstå. Skugganspelarna löpte amok. De rusade på allt. Sköt från alla lägen och surrade som bålgetingar kring YBK:s försvar. Att kontra var YBK:s motmedel och flera gånger skapade vi fantastiska lägen. Bäst läge fick Otto som efter en grann macka av Axelsson rundade målvakten och hade tom kasse. Tyvärr för Otto - men till glädje för alla som såg det – sparkade Otto i marken när han skulle rulla in bollen i mål och föll som en skjuten soldat ihop framför det övergivna målet. Bollen rullade hånfullt iväg och Skuggan rensade.

Kort därefter gjorde Skuggan mål efter en frispark som YBK inte fick iväg. Det var inte oförtjänt med tanke på det fina ribbskottet minuten tidigare som Davidsson i kassen var chanslös på. Hemmalaget var för ögonblicket chockat. Inget funkade och ångesten kom krypande. Själv hade jag varit överlycklig med ett måls underläge i paus men Otto Nilsson ville annat. På frispark knorrade han in kvitteringen med tio minuter kvar att spela.

I paus andades vi ut och hoppades att vinden inte skulle mojna. Nu jävlar gällde det att visa var skåpet skulle stå. Av offensiven blev det inte mycket. Förvisso tryckte YBK på under hela andra halvlek men de riktiga lägena lyste med sin frånvaro. Dorlind kom nära, Otto kom nära och Simon kom nära men det ville sig inte. Skuggan tog varje chans att kontra och fyllde på med allt och alla. Det var som om de var överlyckliga varje gång de kom över halva plan och helt sorglöst kastade de sig mot straffområdet i vild jakt på segern. Det kunde slutat hur som helst och ångesten och nervositeten spred sig som ett virus i hemmaspelarna.

Till sist förlöste Otto hela Ysby när han avslutade ett mönsteranfall med 10 minuter kvar att spela. Alla jublade. Nu skulle det väl ändå lossna?

Men icke. Resterande 10 minuter blev en sällan skådad nervpirrande kamp mot klockan, Skuggan och inre demoner. Gång på gång var det farligt, darrigt eller kaotiskt. Vi slet som djur på väg till slakt. Olsen hade andningsproblem. Henriksen hade kramp och själv hade jag lika mycket självförtroende som en nunna på swingersklubb. Davidsson i kassen tokräddade, Olsen räddade på mållinjen och med en sista kollektiv ansträngning skickade vi iväg bolldjävulen mot mittlinjen när plötsligt Ström blåste av matchen.

Glädje är fel ord. Glad blir man när man vinner på lotto eller får en oväntad komplimang. Lättnad är mer passande. Känslan ungefär densamma som när man inser att man inte krockat med den utspringande älgen. Vi slog pliktskyldigt vår kullerbytta, lät Otto ta ton i omklädningsrummet och andades ut. Tre blytunga poäng. Nu väntar bortamatch mot Lidhult. Sist torskade vi med 12-0. Det är många mil på tråkiga vägar till Lidhult. Vi längtar redan…

Kämpa Ysby!