Trönninge - YBK 4-2 (1-0)

Kastlösa i Trönninge
YBK kom till bortamatchen mot Trönninge med övertygelsen och ambitionen om att göra årets bästa kämpamatch. Den senaste tidens besvikelser hade skapat ett fördämt tryck i YBK:arnas kroppar i vilka varje cell skrek efter revansch. I omklädningsrummet var det sammanbitet, taggat och uppskuvat. Coach Karlsson peppade, Otto Nilssons ögon påminde om Christian Olssons, Filip Nilsson hade den där killerblicken som brukar innebära blåmärken och skavsår hos motståndarna och Noak Bolmgren knaprade värktabletter för att kunna stå emot fotsmärtan och äntra planen.
Ute på planen inleddes spelet i ett furiöst tempo. Båda lagen ville framåt och inget lag ville vika en tum. Trönninge skapade några halvchanser och hade ett friläge som kunde resulterat i hemmaledning. Å andra sidan kom Jonte Gunnarsson fri med målvakten och var sånär att sätta dit bollen. YBK:arna visade ett hjärta större än det amerikanska hockeylaget under Miracle on Ice-matchen och svetten dröp av vilt kämpande bortaspelare. Otto Nilsson sprang som en kåt schäfer på uppåttjack, Noak Bolmgren jagade motståndare och i backlinjen offrade fyra tappra försvarare liv och lem för att hålla bollen från målet.
I 44 minuter och 30 sekunder var det mållöst. Hörna från vänster. Det kändes i hela kroppen att ”nu orkar vi inte stå emot” och tamigfan var känslan rätt. Jakob hann inte fram för att täcka och bolluslingen rullade in bakom deppige Anton Hansson i målet.
I paus berömde vi varandra. Lagmoralen var enorm. Vi skulle bara kvittera! Och mycket riktigt, i andra halvlek tog YBK över spelet. Jakob Johlin lossade bössan och plötsligt var det oavgjort. YBK kände medvind, ville slå till igen men då trädde division sex södra Hallands version av Rory Delap in i handlingen. Rory Delap var ytter i Stoke och gjorde sig karriär på att kasta monsterinkast. Denne Trönningekopia var mittback, hade armar som en normal människas lår och kastade bollen lika långt som jag själv skulle kunna kasta ett ägg i medvind. Gång på gång kastade galningen bollen mot Ysbys mål och gång på gång ställde Trönninge upp med en hord spelare som rusade mot målet. Till sist blev det mål. Inkastet träffade (!) en anstormande spelare i ryggen (!) och bollen studsade in bakom förtvivlade bortaförsvarare.
YBK gav dock inte upp. Kasper Persson tacklade en motståndare så att den kved som ett marsvin i en köttkvarn och YBK vände spelet. Hemmalaget tog till ojusta metoder och frispark tilldömdes. Uppretade Jakob Johlin som förmodligen har det hårdaste skottet i norra Europa drog till för kung och fosterland. Bollen satt som en kniv i en bonne bakom den hjälplöse hemmakeepern.
Nu stod matchen och vägde. Det var spännande, tätt och jämt. Högt tempo, fysiskt spel och mycket känslor. Kalle Karlsson dribblade på kanten och kom förbi sin ytterback. Kalles fina passning snett bakåt kan lätt plats i en instruktionsvideo och Otto Nilsson blev i Trönninges straffområde lika ensam som en vegetarian på köttmarknad. Skottet gick dock strax över och den duktige Nilsson gömde ansiktet i händerna.
Strax efteråt var det dags för inkast nummer 27. Den numera helt utmattade mittbacken lufsade ut för att kasta och lät meddela; ”sen orkar jag inte mer”. Tyvärr orkade han denna gång. Återigen flög bollen likt en missil i Gazaremsan mot Antons mål och återigen stöttes den in av anfallande hemmalag. YBK protesterade. Mot att domaren inte blåste frispark och mot att livet ibland är så där jävla orättvist att Gud antingen måste vara blind, partisk eller helt enkelt på ett jävla dåligt humör.
YBK slutforcerade men lyckades inte få hål på Trönninge, en del halvchanser till trots. Istället gjorde Trönninge 4-2 med en minut kvar att spela efter att YBK flyttat fram allt och alla i slutskedet för att skapa kvitteringsläget.
Det var dystra spelare som vandrade ut från matchen. Coach Karlsson lika dyster, lika tom men ändå mycket stolt. Laget gjorde allt man kan begära. Enorm vilja, bra attityd och en enorm kämpaglöd. Förlust igen men ändå något att ta med sig hem – nämligen hopp.

Vi kommer igen!