GAIS - YBK 0-3 - Olsens sänkte GAIS

Att påstå att YBK varit inne i en tung period sen senaste segern mot Serbiska i våras är minst sagt ingen överdrift. De senaste månaderna har på många sätt varit hemska. Klubbens sjukstuga är mer välfylld än systembolaget dan innan midsommar. Förkylningar, knäskador, fotleder, brutna tummar och annat käckt har tärt på laget. Dessutom har två av lagets viktigaste spelare mystiskt försvunnit, Dennis Ljungberg har börjat sin handbollssäsong och till det alla de vanliga orsakerna till frånvaro i division sex som uppkörning, släktkalas, semestrar, pianolektioner och navelpilleri. Under denna period har förlusterna duggat tätt. Vissa har varit tappra och orättvisa (Örnia Hasslöv) medan andra har varit rent av förnedrande (0-9 mot Kurdiska). Målskyttet har varit tämligen bristfälligt och tränare Karlsson fick en smärre chock när han i tabellen, minuterna innan match, utläste att laget endast mäktat med 10 mål under säsongen. Inför matchen mot GAIS hade YBK skrapat ihop allt som fanns kvar av den tidigare så breda truppen. 14 tappra och träningsflitiga YBK:are hade tagits ut för bottenmötet. Det var ett gäng fyllt av förhoppningar om ljuva poäng som begav sig norrut mot seriens jumbolag Gullbrandstorps IS. Undertecknad drogs med skada i baksida lår och en ångest av Strindbergklass pga det sällsynta och betungande favoritskapet. Beslutet att spela matchen togs med motiveringen "idag jävlar gäller det". Vid förlust hade nog skribenten av denna text lagt in sig på St. Sigfrid snarare än gått till träning igen. YBK:arna lovade varandra att gå för seger. Spela lite enklare än vanligt. Mindre finlir och mer långa bollar fram mot en förhoppningsvis instabil GAIS - backlinje. Tillbaks till grunderna som det så fint heter. Matchen inleddes med nerverna utanpå tröjorna. Bollen behandlades som om den vore en handgranat, svetten i pannorna var nervositetssvett snarare än av ansträngning och vissa av lagets uppspel var lika felriktade som Nordkoreanska sateliter. Trots detta var det YBK som dominerade tillställningen. Målchanserna avlöste varandra och GAIS backlinje var emellanåt lika stabil som humöret hos en psykpatient. GAIS var ändock inte ofarliga. Några gånger ställde YBK till det för sig och med lite otur hade GAIS fått straff när Jimmy Ivarsson täckte bort ett skott med händerna. För en gångs skull undslapp vi ett domslut och kanske skulle detta bli vår dag. Tiden talade till YBK:s fördel. GAIS blev allt mer tillbakapressat och efter en halvtimme kunde unge Albin Olsen distansskjuta in 1-0. Känslan av glädje infann sig knappt. Målet var mer som en uppskjuten dödsdom, ångesten släppte lite men utan att för den skull ge plats för lycka.    GAIS försökte nu flytta upp spelet och som en blixt från klar himmel drog den trixige centern tll med ett bombnedslag till skott som rammade Anton Hansson ribba. Nära ögat...Strax efteråt fick tränare Karlsson kasta in handduken. Den lilla sträckningen i baksida lår hade evolverat till en smärta av amputationskaliber. Emil Davidsson byttes in och Jimmy Ivarsson fick vikariera på mittbacken. Strax efteråt slog Olsen till igen. Nu var det den betydligt mer vana a-lagsspelaren Anton (broder till Albin) som löpte igenom och på klassiskt tråckelmaner fipplade bollen runt en rusande målvakt, för att sedan ur snäv vinkel trä in tvåan. Med målet började ångesten försvinna likt bakfyllan på söndagen. Sakta men ändå i stadig takt.    I halvlek var YBK - tränaren inte särledes nöjd. Dålig koncentration, ponduslöst kroppsspråk och slarv, var brister som denne ville förändra. Ledningen till trots så hade faktiskt YBK varit illa ute och matchen var allt utom avgjord. Ett baklängesmål och ångesten hade förmodligen ätit upp de orutinerade YBK;arna. Andra halvlek inleddes med ett böljande spel. Kapten Ivarsson höll sin backlinje lågt för att undvika kontringar. Samtidigt öste mittfältet och de tre anfallarna på framåt för kung och fosterland, vilket skapade ett avlångt och något utspritt bortalag. Självklart satsade GAIS allt framåt och målchanser skapades åt båda håll. GAIS prickade ribban ytterligare två gånger och Anton Hansson i målet såg i det närmaste chockad ut när bollen inte slank in bakom honom. På andra sidan hade Olle Larsson det ena läget efter det andra och flera gånger fick YBK - spelare i stort sett fritt skottfält utan att lyckas överlista den duktige hemmakeepern. Nämnde Olle Larsson straffades också stenhårt för sin storlek. Domaren hade nämligen som policy at konstant blåsa frispark för den spelare som ramlade i en närkamp. Eftersom Olle är 240 cm lång och väger 100 kilo muskler så blåste domaren tvångsmässigt frispark mot Olle närhelst han gick in i en närkamp.  Ny skada drabbade YBK när målskytt Albin Olsen fick kliva av. Den för stunden stekhete Lasse Hansson (mål senast i b - laget) fick chansen sista 20 minuterna och just Hansson var den som släckte lampan för GAIS då han stötte in returen på Tobias Johanssons Koemanfrispark. När domaren blåste av kampen hördes ett hett efterlängtat segervrål från YBK:spelarna. Mardrömssviten över! Favoritskapet höll! Tre poäng vilket betyder en summa av 12 poäng i kolumnen. Matchen var väl ingen höjdare. GAIS var förvisso förstärkta av ett antal spelare men höll för låg klass för att på allvar hota YBK. YBK å andra sidan uppträdde emellanåt nervöst och tafatt och kunde straffats för detta. Laget har presterat bättre i matcher som förlorats. Kasper P gjorde debut på backen och skötte sig med den äran. Anton H plockade inlägg som en bulgar plockar lingon och Tobias Johansson har börjat visa all den kapacitet som den gängliga kroppen innehåller. Överlag stort beröm för frejdigheten och viljan i laget. Att dessutom Lasse H fick göra sitt första mål i a-laget var grädde på moset. Det absolut bästa med kvällen var dock känslan av att inte förlora! För alla som spelar i vinnande lag måste det vara svårt att förstå hur man kan få hybris av en seger mot tokjumbon GAIS men tro mig när jag säger att förluster kan få den effekten. Kväll efter kväll åker man till match med hoppet levande. "Om bara vi håller tätt, om bara Anton gör någon tokräddning, om bara Olle sätter den, om bara vi kan få en studs med oss...." Alla dessa tankar och förhoppningar som så ofta grusas pga en innickad hörna, feldömda straffar, bakåtpassningar i gapet till motståndare, missade skott och andra mindre lyckade insatser, behöver emellanåt få näring. Inte mycket krävs men ändå, lite framgång då och då är ett måste för att man skall orka motivera sig. Likt den fattige ungen som gläds åt sin enda julklapp gläds också vi över våra segrar. En härlig, barnslig och skön känsla som eskalerar i YBK:s fyndiga segersång.