SAGAN DEL 2.

Figge fortsätta springa hemåt. I morgon är du inte mycket värd Figge, tänkte han där han sprang. Men det blev väl alltid någon råd med det. Lillpojken Pära fick i alla fall sin medicin och det var huvudsaken. Nu kunde han inte mycket mer råka ut för än rövar Hansson eller hans pojke Johan. Men på två år hade de fredlösa ej varit sedda eller ofredat någon, så troligen hade de dragit till andra trakter. Kanske ändå bort till Rickarum tänkte Figge. Rövar Hansson, hans kärring och pojke, menade folk, var dom mest otäcka och elaka rövarpack som någonsin härjat i området.
Uhhhh tänkte Figge måtte jag slippa möta dom. Jag kan till och med börja träna två gånger i veckan med Venestad bara jag slipper att möta Hanssons
Men Plötsligt reste sig en stor gestalt från en skuggig sten!
Så var han fångad i ett par björnstarka armar.
Vilken fångst, skrattade rövar Hanssons pojke som hette Johan och hans ögon glimmade i månskenet. Du passar mig bra. Det är så ensamt i stugan sedan far och mor vilar under storfuran.
- Käre då, släpp mig för all del, bad Figge bevekande, och talade än en gång om hur brått han hade.
Dum den som släpper sitt byte, skrattade han åt honom. Far tog sig brud, så gör jag väl också. Men han mjuknåde ändå till slut för Figges enträgenhet.
Nå, jag ska låta dig gå för i kväll om du lovar att komma tillbaka och stanna hos mig sedan, sade han.
Figge skrattade högt och menade att han nog ändå fick förbli ensam, och omtalade det löfte han givit vargarna och björnen för att obehindrad komma hem i kväll.
- Om du kommer ja, sade Johan gäckande, men det aktar du dig nog för tänker jag.
- Tror du jag är en sån som inte håller vad jag lovar, sade Figge, och stampade med foten i den hårdfrusna marken. Gå till stormossen får du se!
- Ja nog ska jag vara där och slåss om min bit, sade Johan och hans tänder glimmade till. Men om jag vinner i striden håller du då ditt löfte?
- Ja ja, sade Figge otåligt, släpp mig bara.
- Nåja, inte ska jag vara sämre än de vilda djuren, sade Johan och lät honom springa.
Utan vidare äventyr kom han hem, och fast han var nästan förbi av trötthet ville han ändå hjälpa till att vaka, men han hade inte suttit lång stund innan han somnade och trillade av stolen. Farmor fick ruska länge i honom innan hon fick pågen såpass vaken att han kunde komma i säng. På morgonen var lillpysen nästan feberfri. Bra att han fick i sig alla 139 flaskorna över en natt. Pära låg där i sin säng och såg faktiskt lycklig ut efter 139 flaskor vodka. Figge gjorde morgongymnastiken ihop med fyra scouter från kyrkokören i Träne. 1 sittupp och Figge var slutkörd.
Phuu sa Figge för sig själv. Får inte köra så hårt imorgon, tror jag håller nu vad gäller träning resten av veckan, annars tar jag ut mig helt.
- Hur det nu går med mig så är lillpysen i alla fall räddad, tänkte Figge lättare om hjärtat.
Hela dagen, medan han gick i sina sysslor, hade han grubblat hit och dit efter en utväg. Inte tyckte han heller han kunde oroa gamla farmor ( spelas av Happy ) med sitt bekymmer, för som det var, så var det och stod ej att ändra om han ville hålla sitt löfte. Och det måste han ju, det kände han, annars kunde han aldrig se en människa i ögonen mer. Kanske kunde han än en gång beveka djurens hjärtan. Som dagen led sjönk hans mod dock alltmera. Men när skymningen kom var han ändå på väg till stormossen. På vägen dit tränade han på överstegsfinter men snubblade om sina ben varje gång han försökte, och trillade på näsan på grusvägen. Efter att han försökt sig på
I utkanten av mossen i en halvcirkel kring en väldig gammal gran satt björnen och vargarna och väntade och spelade skitgubbe med varandra. Marita brummelmor blev jättearg om hon inte vann och det visste vargarna, så dom lät henne vinna hela tiden.
- Där kommer steken, brummade björnen.
- Inte får vi stor bit var om vi ska dela alla, morrade vargarna ilsket och blängde på varandra och björnen. Det var tydligt att de redan grälat en bra stund om äganderätten. Figge närmade sig med långsamma steg. Han tittade efter rövar Hanssons pojke och hans mod sjönk när han ej syntes till. Han hade ändå satt sitt hopp till honom. Det var därför han haft mod att gå hit, det förstod han nu. Inte var det så värst roligt att bli rövarslav men det var väl ändå en bra bit bättre än att bli vargmat. Och han hade sett riktigt snäll ut när han gav efter i går kväll. Han stödde sig mot granstammen och kände sig gränslöst ensam och övergiven. Djuren vaktade på varandra och fortsatte att gräla i sin avundsjuka att få dela med sig. Gamle brummelmor har inte med vår stek att göra, gläfste vargarna.
- Lika mycket som ni, era ullsvansar, fräste björnen, som visste att det var det värsta hon kunde okväda vargarna med, vars stolthet var deras yviga glänsande svansar.
Om ni inte är hövliga tar jag hela steken själv, och sen syr jag kostymer av era pälsar.
Rövar-Hanssons pojke hoppade ned ur den täta granen och sade:
-Aj som fan nu slog jag mig på en gren, och jag som skall spela golf i morgon mot unga örnar från Visby, som är på tillfälligt besök.

- Jag vill allt ha ett ord med i laget!
Figge höll rakt på att inte känna igen honom. Han hade tvättat sig om både ansikte och händer och håret var klippt och kammat. Han såg rent grann ut där han stod i sin vargskinnsrock med orrfjädrar i hatten, lång och reslig, smärt om livet och väldig över bröst och skuldror, brun i skinnet av sol och vind och med en glimt i ögat som kom Figge, att känna sig rent liten.
- Goddag, ärade herrskap, sade han, och bugade sig åt alla håll. Jag har också fått ett löfte så en bit är min. Jag hör att herrarna är oense om delningen och nog tycker jag också att det blir lite åt oss var. Jag vill ha allt eller intet och därför föreslår jag att vi - stora tappra jägare som vi alla är...
- I synnerhet gamle brummelmor som slickar honung ur humlebon, grinade en varg halvhögt längst bort i raden.
- Föreslår jag, återtog pojken, att vi slåss om steken och den som vinner får hela bytet. Först tar jag och brumelmor ett nappatag, vi känner varandra sen gammalt, och den av oss som förlorar ger motparten rätten till sin del. Sen har jag äran att möta herrarna på en gång.
Det var björnen genast med på. Vargarna strök först ett steg baklänges för de kände för väl rövar Hanssons pojke. Men de var ju tjugo mot en, och inte heller såg de till den långa, blanka kniven som blixtsnabbt kunde sprätta upp en vargbringa eller skära av en strupe, och vann de fick de ju en stek till.

DEL 3 SOM INNEHÅLLER DET SPÄNNANDE SLUTET KOMMER I MORGON TORSDAG.