1,2,3.. VIF!

Adrenalinkickar söker folk på olika vis. Vissa åker berg -och dahlbana, vissa åker ut till Onsjövallen m.m.
Det kan man sluta med. Räcker att åka till Fagerliden. Närmare först och främst. Knappt så att den adrenalinkick det här laget gav mig, har slutat pumpa än.

I Lördags spelades match nummer 8 av Division 2 Mellersta Svealand för våran del. Hemma på Fagerliden mot Vaksala SK. På förhand en superspännande tillställning som dukades upp på hemmastationen. Båda lagen var med och hade slagsmål om en utav två biljetter till Division 1 nästa år. Vi behöver inte berätta redan vem som gick vinnande ur detta slagsmål.. Men Vaksala slåss inte så mycket mer hädanefter. Så långt kan jag sträcka mig till att berätta.

Innan matchen var det oroligt. Mycket sjukdomar som spökade.
Vaksala kändes redan på uppvärmningen supertaggade efter att ha åkt på sin första förlust helgen innan. Det här skulle bli magstarkt.

VSK går ut med en rejäl fart de första minutrarna och vi är inte riktigt där. Tvåa och trea på alla bollar, supersnälla i närkamperna. Så ringer det till efter 10 minuters storm på våran planhalva. 0-1. Äsch, det här löser vi. Långt kvar. 19e minuten var det som att kolla på en kö in till en matsal med massa förstaklassare i vårat straffområde. 0-2.

Vi fortsatte att leva lite farligt till ett 0-3 och ridå. Istället släckte vi bränder. För att komma in i matchen ordentligt. Precis innan halvtidspausen är hon framme på en retur och skjuter in reduceringen och det var lite som att hon använde en hjärtstartare. 1-2 efter 42 minuter. Signerat L. Nurmilehto!

I pausen måste det ha tuggats nå så fruktansvärt mycket dextrosol. Japp, undertecknad tog en också.
För i andra halvlek kommer vi ut: VIF. Vad sas där inne?! Eller var det dextrosolen?!

Vi spelade verkligen ut hela vårt register. Vi spelade med hjärtat utanför kroppen, som så många halvlekar förut. Vann alla dueller. Var först på alla bollar. Tåget rullade från stationen och tutade skulle man kunna skriva.

Efter 60 minuter händer något häftigt på Fagerliden: Comeback för Ida Hyttinen! Som inte spelat match på cirkus 3 år. Men det såg ut som hon tjuvspelat i 3 år utan att berätta.

Sagt och gjort så gick vi ner på trebackslinje och forcerade. Såg nästan ut som vi skulle genom en vägg med hela laget.
13 minuter efter bytet av Hyttinen och trebackslinjen som tillbehör så kom det helt galet sköna 2-2-målet. Där framme efter ett inlägg från Seamountain som målvakten tappar står hon: Fin och grann. Älgen. Sarah Enbom!

Vi fortsätter pumpa på! Vi har den här matchen som i en liten ask. Eller vi har matchen i bastun, som Sappe skulle sagt.

På tal om Sappe. Oj oj oj! Där pratar vi finskt sisu. Ingen i Vaksala ville spela på hennes kant i andra halvlek! När dom kom på hennes kant ropade bara Sappe ”Kom då!”
Ingen kom.

Sen hade det gått 86 minuter.
3-2 Lotta Nurmilehto.
WOW.
Hej.
Shit pommes frites.

Den känslan som uppstod när den bollen hittade nätet var helt obeskrivlig. Magisk.

Nu återstår det en match. Hemma på stationen. Mot Viljan.
Först en helg med ledigt sen är det dags för sista matchen för säsongen!

Gott så. Gott så.

Magnus Olsson