Våmbs IF P07 Vit - Mariestad och Källby

Man kan klumpa ihop och sammanfatta Våmbs IF P 07:s 2 sista seriematcher med ett ord, men detta ord tänker jag inte skriva. Matcherna slutade nämligen på samma nesliga sätt, innan dom hann börja, med att motståndarna inte kom till start. Om motståndarna lämnar walk over så räknar vi dessa matcher som segrar om än tråkiga sådana. Istället så kanske det passar med några reflektioner om säsongen 2019. Det första som slår mig är att en era nu är slut, grabbarna har förmodligen spelat sin sista 7-manna match någonsin, och skall nu förbereda sig för 9-manna till vårens seriespel. Det är stora förändringar med bl.a. offside och en betydligt större plan som kräver mycket mer fysik. Jag är övertygad om att denna transformation kommer gå kanonbra om grabbarna håller i sin smått fantastiska träningsvilja. Fotboll är en idrott och idrott går till viss del ut på att mäta sina krafter mot andra lag och försöka prestera så bra som möjligt. Ingen kan klaga på utfallet denna säsongen. Laget har inte förlorat i serien sen 2 Juni och har 10 raka segrar med förkrossande målskillnad. Vinster är en sak, det som värmer mer är den fotboll laget visat upp. Ett försvarsspel där alla deltar med mycket kött mellan bollen och målet. Framåt så är passningsspelet i fokus med mycket kombinationer och rörelse. Paradoxen med ungdomsfotboll är att den innehåller 2 delar, den mjuka delen som handlar om laganda och ha roligt samt kamratskap är där laget verkligen briljerar. En stor trupp med många samlingar i en fysisk sport utan en enda större konflikt på hela säsongen vittnar om en kamratanda utan dess like. När man går förbi omklädningsrummet efter träningarna och matcherna så slås man av skrattsalvorna och sången där inifrån. Jag vet av egen erfarenhet att de vänskapsbanden som formas där inne kommer att finnas kvar långt efter att grabbarna spelat sin sista fotbollsmatch och kanske är det den största vinsten av alla. Over and out.