Vinst mot AIK

Lördagens prestation tillhör vår grönvita klubbs allra främsta någonsin. 4–1 mot AIK på Nationalarenan. Utan två av säsongens viktigaste spelare, Herman Magnusson och Axel Taonsa. Med en startelva som snittade på 22,7 års ålder. Det enorma glädjerus jag kände när Ismet Lushaku skruvade in 3–1 var en följd av att laget höll på att fullfölja en ren bragd!

Utan våra nyckelspelare Herman Magnusson och Axel Taonsa tog Victor Wernersson och Karl Gunnarsson plats i startelvan. Jag trodde att VSK kanske skulle kunna roffa åt sig en poäng men oroade mig i synnerhet över Manges frånvaro. Backen har varit viktig spelmässigt och en otroligt trygg ek att luta sig mot för övriga laget.

Bortåt 1 000 VSK:are följde sitt lag från läktarna på Strawberry Arena. Grönvitt var bra och stod upp mot AIK. Hemmalaget började nog bäst men sedan bjöd VSK upp till en jämn kamp. Man tappade boll vid några tillfällen och var aningens trubbiga framåt, annars fanns inget att anmärka på.

Efter drygt 20 minuter sköt AIK:s nyförvärv Lucas Assadi bollen mot VSK:s Mattias Hellisdal. Färingen hade hundradelen innan gestikulerat med sin arm och domare Erik Mattsson pekade på straffpunkten. Det är svårt att vara domare men att så snabbt döma straff blev ödesdigert.

Domarna bör kommunicera mer som team i lägen likt detta. Mattsson har med denna förseelse dömt tre, milt uttryckt, tveksamma straffar mot VSK. Undermåligt men nog om det.

Efter målet befarade jag att AIK skulle ta över helt. En chans skapades visserligen direkt efter målet men utöver det fortsatte mentalt starka VSK som om inget hade hänt. 0–1 förkunnade resultattavlan i halvtid. Tråkigt men prestationen bådade gott.

Alexander Rubin sammanfattar halvleken:
– En rätt så förväntad matchstart. AIK med mer boll, de är skickliga där men vi försvarar oss väl. Vi kan samtidigt efterhand skapa en del farligheter via omställningar. Straffmålet blir totalt avgörande i den rätt så jämna matchbilden. I paus gick det att ta på frustrationen över den feldömda straffen, men vi hade ett bra snack och riktade allt fokus mot det vi kan påverka i andra.

Det lag som avslutade första halvlek inledde också andra. Om det innan fanns några smärre anmärkningar kändes det i andra halvlek helt klanderfritt. VSK tog kommandot direkt, vann närkamper och fick fast bollen framåt.

Att det här unga och oprövade laget gång efter annan går ut helt oberört i svåra matcher imponerar. Det är något extraordinärt som byggts upp i det vardagliga arbetet runt laget. En del får tillskrivas mentalt starka spelare men mycket beror på Alexander Rubin och tränarteamet.

En kvittering hängde omgående i luften. Arbetshästen Karl Gunnarsson brände exempelvis tidigt ett gyllene läge.

Tids nog skulle emellertid VSK få utdelning och det med råge. Först kvitterade Jens Magnusson efter en individuell prestation och sedan gav Mamadou Diagne Grönvitt ledningen med ett distinkt vristskott.

Gästerna var effektiva i andra halvlek. Försvaret satt, dueller vanns och chanser skapades. I samband med kvitteringen byttes Boudah, Lushaku och nyförvärvet Amoran in. De förändringarna skulle ge bortalaget perfekt skjuts sista halvtimmen.

Lushaku skruvade in 3–1 och Boudah avslutade ett fint anfall med 4–1 som följd. AIK hade en hel del bollinnehav men monterades ned rejält under andra halvlek.

Rubin:
– Vi har så klart stor utdelning under den perioden av matchen, men mycket glädjande att se de fina målen.

I takt med målen lyftes stämningen även på bortaläktaren och det var en magisk atmosfär där. Att se hela Nationalarenan tömmas medan VSK:s spelare och fans ensamma stod kvar och firade kändes surrealistiskt men magiskt.

AIK är precis som VSK skadedrabbat men på förhand kunde jag inte drömma om en sådan insats av Grönvitt. I andra halvlek fick gästerna verkligen effekt på maskineriet. Sett till vilka etablerade killar som saknades och hur deras unga ersättare klev fram är det en bragd.

Rubins tankar om andra:
– Vårt höga presspel får i upptakten större effekt och vi får större grepp på matchen än tidigare. Vi lyckas även oftare attackera med kontroll och börjar hitta fler anfallsvägar genom AIK:s försvar, vilket föranleder både det andra och fjärde målet.

Vi fick se två väldigt glädjande inhopp i slutet. Freddy Nsabiyumva gjorde sin första entré efter skadan i maj. Huvudtränaren har följande att säga om sin kapten:
– Härligt att se honom på planen igen, han har kämpat länge för att komma tillbaka.

På stopptid fick vi även stifta en första allsvensk bekantskap med Levi Hansas. Blott 16 år gammal är han den yngste allsvenska VSK:aren någonsin. Rubin:
– Han har gjort fina utvecklingssteg under året och det har tydligt synts i träning under de senaste veckorna. En spelare vi tror väldigt mycket på och kul att kunna belöna hans framsteg med det här inhoppet.

Det är tufft att befinna sig i den resultatdrivna elitfotbollen. För såväl spelare som fans. Ibland måste man emellertid stanna upp och njuta. 4–1 mot AIK på Strawberry Arena, samtliga grönvita mål i andra halvlek. AIK har så vitt jag vet aldrig släppt in fyra mål i en halvlek hemma.

Vilken prestation av detta unga VSK. Jag kan knappast hitta en lika imponerande sådan i klubbens 122-åriga historia. Snart tar vi oss an Malmö men i dag förtjänar vi att njuta av det faktumet.

Alexander Rubins avslutande ord:
– Jag är väldigt stolt över lagets arbete, hur vi hanterar motgångar och fortsätter att tro på det vi gör. Gedigna arbetsinsatser överlag och kul med inhoppare som påverkar matchens utfall på ett positivt sätt.

AIK–VSK 1–4 (1–0)

Mål: 1–0 (24) Hove, 1–1 (60) Jens Magnusson, 1–2 (69) Mamadou Diagne, 1–3 (71) Ismet Lushaku, 1–4 (78) Abdelrahman Boudah

Varningar, AIK: –. VSK: Bonaventure Lendambi.

Domare: Erik Mattsson

Publik: 27 464

Henric Nilsson
Henric Nilsson är supporter och krönikör som på VSK Fotbolls hemsida delar sina egna åsikter och reflektioner.

Alvin Teppans Ledamot