Krönika av VPs 2015 del 2 av 3

Detta är del 2 av krönikan om VPs 2015 som tvingats delats upp i tre delar pga laget.ses begränsning av antalet tecken i ett och samma inlägg, den innefattar seriestart i slutet av April fram till seriefinalen i vårens sita omgång mot Riala.

Serien drar igång och vi känner oss som vinnare med kroppar som aldrig känts starkare och med självförtroeden vi aldrig trodde vi skulle se i de orangea tröjorna. Premiären mot Gimo innehöll lite nerver inledningsvis men i samma sekund som Jakob bombade in 1-0målet så var den segern klar, 5-0 utan att förta oss gav oss den starten vi hoppats på.

När vi sen gav oss iväg och tystade de toktaggade nykomlingarna från Rimbo med 5-0 så förstod vi att det vi gjort hittills faktiskt var påväg att leda precis dit vi ville. Tyvärr drog mittbacksgeneralen Jakob på sig en muskelbristning och vårt försvarsankare skulle komma att missa de tre kommande matcherna.

När vi i den tredje omgången sprang på ESK förstod vi nog inte vikten av den matchen. 2-1 segern tog vi av bara farten mot ett lag som när våren summerats skulle ligga oss flåsandes i nacken. ESK är nog det laget som imponerat mest, många lag är stolta över att ge chansen till några av sina unga spelare men ESK bygger sitt lag på mer eller mindre enbart spelare födda på andra halvan av 90-talet och man har väldigt mycket fotboll i sig och är enormt skolade.

Under 5-1 segern mot UNIK uppträdde vi som om det vore ett träningspass. Det gick snabbt det där från att se oss som det laget som måste springa mer än motståndarna och ge allt i 90 minuter för att få med oss poäng till att ställa ut våra nyputsade Adidas Copa Mundial i mittcirkeln för att ta tre poäng.

Livsfarligt här hade vi något att ta tag i, ATTITYD. Något som står högst upp på varje matchgenomgång. Attityd innebär att alltid ge allt för varandra och aldrig vika ner sig (eller vad man nu modernt skulle kunna hänvisa till ett visst landslags insatser i U21EM…). Det skulle aldrig få upprepas att vi går in med en sån inställning till en match igen.

Matchen efter mot GUSK 2 inleddes med att vi var utspelade och man undrade om det var färdigdansat för VP i topp av tabellen? Matchen vanns med 3-1 efter en stark vändning men ändå en tankeställare att vi måste upp på den nivån som vi sett att vi kan och kanske var det felet att vi behövde börja tänka. Tidigare hade trepoängarna kommit av bara farten men nu klaffade inte allt.

En förklaring är att det var enormt mycket sjukdomar som gick i laget, att dessutom flera spelare var skadade gjorde att träningarna var knappt genomförbara och det var riktigt dålig kvalitet emellanåt. Det började puttra i det lugna vattnet som tagit VP från bottenskiktet till att vara serieledare och ett av fotbolls-Upplands mest omtalade lag.

Matchen mot IFK Uppsala vart tyvärr en liten vändpunkt på ett negativt sätt. Vi gör en jättefin match och utmanövrerar totalt ett av seriens skickligaste lag. Allt var frid och fröjd trodde man efter 4-1 segern som kunde varit fyra mål större.

Bruno drog på sig en muskelbristning i framsida lår i matchen. Sjukgymnasten sa att han absolut inte fick spela utan vila och rehabövningar skulle göra honom redo för hösten. Hösten sa Bruno? Vi har fyra matcher kvar som jag inte tänker missa. En målvakt som inte kan träna fotboll samt spelar med en muskelbristning gör förstås ingen rättvisa. Att inte kunna sparka ut bollen var något som motståndarna tacksamt aldrig läste under de fyra sista matcherna men att han emellanåt knappt kunde stödja på högerbenet gjorde att han släppte in mål mot Heby och Bälinge som aldrig inträffat annars, fyra poäng kostade det men han har räddat oss oerhört många gånger under 2015 Bruno.

Problemet var inte bara där, Alex som vi i sista stund innan säsong fick behålla framför ögonen på division 2 lagen GUSK och UIF kunde inte träna sista månaden pga skada, att bara spela matcher gick oväntat bra men det är klart att målproduktionen från en sån spelare hade varit en helt annan om han varit hel. Hyfsat sparkapital inför hösten.
Att flera spelare bara kan spela matcher och inte träna smittade av sig på kvalitet och att vi inte kunde komma med bästa laget till match.

Efter matchen mot IFK kom det stora nedslaget. Två av spelarna som varit en stor del i vårt spelsystem, tränat nästan mest under 2015 och startat mer eller mindre alla matcher såväl tränings som tävlings valde att tacka för sig. Att träna så hårt hela året för att sen efter sex raka segrar och serieledning samt att man har nyckelroller i laget välja att sluta med fotbollen är en gåta. Det satte oss i en väldigt svår situation när två startspelare mitt under säsongen väljer att sluta och framförallt en av dem i det närmaste var oersättlig. Jättetråkigt att en sån komplett fotbollsspelare med en nivå mycket högre än division 4 väljer att tacka för sig efter flera år i VPtröjan. Oerhört tråkigt för oss men också för honom då han kunnat gå mycket långt.

Det gav oss lite att tänka på inför den oerhört svåra bortamatchen mot Heby.
Det syntes tydligt att det inte var det vanliga VP som kom till spel på Tegelvallen, Heby körde över oss inledningsvis men vi reste oss och fick med en poäng. Heby borta var den matchen där vi var längst ifrån tre poäng. Med tanke på förutsättningarna med alla problem i laget så var vi nöjda att inte låta Heby få tre poäng.

Nu var det dags att möta EIS, ett lag som hade det ännu tuffare än oss och ett stukat självförtroende. Tyvärr hade VP tagit för vana att skänka bort matchinledningarna, resultatmässigt och spelmässigt. Över 90 minuter orkar inte EIS och vi vinner tillslut rättvist efter att vår bästa spelare under våren, Anders avgjort med två mål.

Självklart var det dags för nya skador, Anders och John två nyckelspelare skadar sig, John så allvarligt att han missar resten av våren. Anders spelar på även han skadad och nu inför Bälinge borta börjar det bli smått komiskt.
Med en anfallsbesättning som är rejält stukad och inte kan gå mer än 50% så blir inte spelet vad det borde varit. När Basti sen blir utvisad så är det uppförsbacke även denna match. Vi tar dock ledningen på en smart variant av Anders/Joel men som ni minns så innebär en rejäl miss av Bruno i slutet att vi missar två poäng mot Bälinge. Vi fick avsluta matchen med mittbackarna Deus och Simon som yttermittfältare vilket sa en del om situationen i laget.

Vi hade behövt ett sommaruppehåll. Så var det inte utan istället skulle vi möta andraplacerade Riala i en ren seriefinal…