2016, en säsong att minnas

12 januari genomförde vi första träningspasset för säsongen. Ett avstamp med stor dos av revanshclusta infann sig hos både spelare och hos oss på ledarsidan.

Truppen hade förändrats. Flera av de äldre, tidigare tongivande spelare hade tagit ett steg tillbaka. Ett perfekt tillfälle för de yngre att ta ett steg fram. Med en något bantad trupp startade försäsongen. Fast besluten om att konditionen var tvungen att bli bättre än föregående säsong så var planen att erbjuda effektiva träningar. Snabba omställningar från övning till övning, en del springades såklart men allt oftast med bollen vid fötterna, krav på högre tempo i spel och övning. Ganska tidigt in på säsongen genomfördes ett Beeptest för att få ett värde av träningen. Ingen spelare stack direkt ut i sin prestation men det skulle visa sig att truppen var ganska jämnt tränad. Steg för steg tog vi oss tillsammans upp för konditionstrappan.
Att skriva om kondtion och konditionsträning är kanske inte de mest tilltalande men man behöver förstå att det är den enskilt viktigaste grundbulten. Att kunna ta fler maxlöpningar än motståndaren, att hålla koncentrationen längre än motståndaren, att orka spela med tålamod bottnar sig i kondition. Tror det är viktigt dock att få kondition till något roligt. Att utföra något med bollen vid fötterna samtidigt som man är "dödstrött" betyder mer för mig än att man ska orka tugga mil efter mil i ett och samma tempo.

Säsongen närmade sig men innan serien startade hann vi med att bygga upp ett gott självförtroende. Vi vann övertygande mot Hede IK och Krokom/Dvärsätt innan vi ställdes mot "Årets lag" IFK Östersund. Vi förlorar tyvärr matchen med 2-1 men vi vann så mycket annat. Vi fick ett kvitto på att vi kunde spela med tålamod, en bekräftelse att vi kunde spela och hålla oss till en matchplan och vi fick se prov på ett noggrant försvarsspel och en vass offensiv.

Vad fick vi mer lära oss? Efter DM tog vi bilarna ner till Sundsvall där Matfors väntade i en träningsmatch. Kanske saknade vi lite ödmjukhet och respekt för uppgiften för första halvleken mot Matfors gjorde vi inget av det vi nyligen hade gjort så bra i de tidigare matcherna. Efter pausvilan kom vi ut som nytt lag. Vi hämtade upp underläget och matchen slutade 3-3. Jag har verkligen försökt få spelarna att förstå att bakom varje seger ligger ödmjukhet och respekt till motståndaren och matchen. För att få med sig poäng behöver man i alla lägen göra det absolut bästa. Inget lag är bra nog för att gå på halvfart.

13 maj. En något framflyttad seriepremiär för vår del. Det var dags för första seriematchen. Kejsarvallen i Persåsen låg framdukad. Nu var det på allvar.
Matchen startar och de är ett ställningskrig som pågår men där jag tycker vi är det lag som vill spela mest fotboll. Fotboll är dock inte logisk i alla lägen så därför kändes de tungt att gå till paus i ett underläge. Fast besluten att vi skulle vinna matchen så tog vi tag i taktpinnen direkt i andra halvlek. På en hörna gör nyförvärvet Rasmus Österström mål och forceringen är på gång. I slutminutrarna av matchen snappar Måns Moberg (också ett nyförvärv) upp bollen som sätter den i djupet till vårt tredje nyförvärv Micke Eriksson som lobbnickar bollen över målvakten i Myssjö/Oviken. I full extas samlas vi i en hög nere vid ena hörnflaggan. 3 poäng i premiären och resan hade börjat.

Matcherna därefter gick av bara farten. Vinst mot Strömsund och IFK Östersund men i fjärde matchen väntade Alsen på hemmaplan.
Vi började matchen bra och tog ledningen rättvist. Alsen kvitterar innan vi återigen tar ledningen. Allt känns som de är under kontroll men sista kvarten av matchen ger vi bort några frisparkar som "årets spelare" Jon Persson sätter dit. Helt ofattbart att vi släpper in två frisparksmål och särskilt när dem går genom vår mur. Det var en tung förlust som skulle följa med oss en stund.
Förlust även i matchen efteråt mot Offerdal borta. Med litet nuggat självförtroende väntade Hede hemma. 1-1 slutade matchen. Givetvis inte de resultat vi ville ha men vi hade hittat tillbaka till vårt spel igen.

Matchen borta mot Lillhärdal var verkligen en brytpunkt. Vi åkte ner och vann med 8-1 och resten av vårsäsongen går av bara farten med vinster i resterande matcher.

Vi börjar höstsäsongen starkt med vinst över Stugun 6-1, sedan Lillhärdal 3-0, borta mot Hede vinner vi med 4-0 och vi revanscherar oss mot Offerdal med vinst med 1-0. Mot Alsen borta gick dock allt fel. Nervös och stirrig släpper vi tidigt in ett billigt mål men vi håller oss kvar i matchen halvleken ut. Våra chanser försämrades dock snabbt efter att ha fått en spelare utvisad tidigt i andra halvlek. Kvitteringen kommer dock genom Amar men sen bjuder vi bort ytterligare ett mål och då går luften ur oss och Alsen vinner med 4-1.

Med flera avstängda pga av kortregn på Bleckåsvallen fick vi möblera om i matchen hemma mot IFK Östersund som kom med ett helt nytt lag enligt tradition. En bra laginsats från vår sida borgar för vinst med 3-0.

Kvalplatsen var så gott som säkrad inför de återstående tre matcherna så tyvärr tappade vi lite tempo och attityd så kvaliteten blev lidande. Vi vann dock matcherna så årets serie slutade med 14 vinster, 1 oavgjord och 3 förluster.

Vid den här tidpunkten på året så är i regel säsongen över. I år väntade istället ett kval till Div. 3 mellersta Norrland. I klubbens historik det första kvalet och likaså för spelarna. Det var med ingen tidigare erfarenhet som vi tog oss an kvalet.

Fortsättningen om kvalresan kommer i kommande nyhetsuppdatering...

Tony Arnqvist Utespelare