Fyll i din e-postadress för gratis uppdateringar om Triangelns IK P-05
Du är redan följare. Får du inga mejl kan du redigera dina Notisinställningar under Mina uppgifter.
Klicka på bekräftelselänken i det mejl vi skickat dig för att börja ta emot uppdateringar från Triangelns IK P-05.
P-05
Följ oss för uppdateringar
Vad får elva 10-åriga killar att gå upp innan solen och samlas i mörkret och kylan på Triangelborg? Vad får föräldrarna att köra dem till Västerås i gryningen för andra dagen i rad? Inte var det den fantastiska morgonen när de första solstrålarna träffar höstfärgade skogar och kvardröjande dimma. Inte var det solen och det fantastiska vädret på Ringvallen som lockade. Inte var det industriomgivningarna och det ständiga bruset från E18 eller de dundrande tågen som förde oss hit.
Nej, det var vår kärlek eller våra killars kärlek till fotbollen, världens bästa leksak! Fast nu var det allvar! Påbud hade utgått från lagledningen: Sov tidigt, ät ordentligt med frukost och kom laddade! För nu var det vinna eller försvinna! Åttondelsfinal för både lag Grönt och lag Svart och en tät spänning i luften.
Bra uppsnack, pigga killar och en lång uppvärmning på det frostiga naturgräset för Grönt. När domaren blåste igång matchen gick vi till anfall direkt. Vi dominerade matchen från Nikki, vår utmärkta kapten och backlinjen och ända fram till anfallet. Men något saknas, inte målchanser, inte passningar, inte passningsbarhet och inte heller positivitet. Bolluslingen vill inte in i mål. Vi försöker och försöker men istället får motståndarna en hörna som lite snopet blir mål precis innan paus.
Vi ger inte upp, vi kämpar och vi sliter. Straff för Triangeln men bollen har bestämt sig. Den ska inte in.
Några minuter senare lossar det äntligen då Valton får till en tåkanon eller vad det nu kallas och vi har 1-1 och då är den tidiga morgonen okej. Då var det värt det, då vällde den stora glädjen fram, då darrade det till i kranskärlen i gamla tränarhjärtan... men matchen slutar 1-1. Det blir avgörande på straffar!
För tredje gången i år går våra spelare fram. De två första gångerna i Örebrocupen och Transtenscupen har vi förlorat. Minnen som kommer tillbaka. Minnesbilder som spelas upp. Stor anspänning, darrande ben och miljoner tankar och så den där bollen...
Max tar en straff och är på två andra men de glider mot stolpen och in. Vi förlorar för tredje gången. Allt känns så bittert och vi gråter som bara riktiga karlar kan gråta! Vi kanske till och med svor lite. Vi lider tillsammans! Det hade ju varit vår match...
Ändå trots alla tårar, alla svordomar och all bitterhet finns kärleken där. Hade vi bara fått frågan hade nog många varit beredda att göra om samma resa, kanske till och med nästa helg? Hade någon bara frågat: Vill ni spela en fotbollscup...?
Stort tack till Edwin, Felix, Filip, Hugo, Max, Milian, Mohammed, Nikki, Simon, Valton och William för att ni kämpat så bra dessa två dagar. Tack alla föräldrar som skjutsat, stöttat och hejat. Ett särskilt tack till Peter Ström som bjöd Nikki och Edwin på en guidad rundtur i Västerås och i princip hann till samlingen. Ett extra extra stort tack till Victor som inte kunde spela för sin fot men ändå hängde med båda dagarna och stöttad både oss tränare och sitt lag. Heder!
/ Daniel, Jari och Anders
Ps. Vi har aldrig varit så nära vår första straffvinst som vi är nu! Idag har vi lärt oss mycket om vårt lag och om oss själva. Vi lägger erfarenhet till erfarenhet i vårt stora lagbygge. Och vet ni, när vi vinner första straffavgörandet har Daniel lovat att bada naken i Borsöknasjön. Om nu den bilden förbättrar våra chanser...?
Fina bilder från dagarna två från Filips pappa hittar ni här
Kommentera
Du måste logga in för att kommentera