Äntligen!

Det enda som fattades idag var solsken.

En närmast idyllisk vy var det som mötte Sturebypojkarna när de klev in på Saltsjöbaden IP. Ett klubbhus som var i ett material som inte var trä och en utsikt som fick en att hoppas på bättre tider. Det hoppet blev snabbt till verklighet.

I matchens tredje minut nosade David Schvarcz upp en djupledsboll som gav han öppen gata mot mål. Friläget förvandlades till en hörna. Hörnan skulle visa sig vara startskottet på en fin Barca... eller jag menar Stureby period. I den efterföljande hörna visade finlandsfärjan aka Rasmus Vejdegren vägen genom att trycka dit Stureby SK första mål. Därefter var det tiki-taka, inte bara en gång, utan två gånger och Stureby gick upp i en 3-0 ledning. Trots sin feberyra var det Måns Hidesäter Bredell som mäktade med sitt första Stureby mål när han "placerade" in trean. Efter första halvlek stod resultattavlan på 1-3.

Den sena reduceringen i första halvlek gav Saltis ny energi och de gamla järnspökena var snabbt och härjade framför Sturebys ögonlock. Det blev inte lättare av att Saltsjöbaden gjorde 2-3. "Stureby kan inte vinna..." ekade på läktarna och för en sekund kändes det som historien skulle upprepa sig. Men där och då bestämde sig anfallsparet Nisse Bergmark och Olof Guterstam att idag var det Sturebys dag. Redan på avspark räckte det med en långboll, nickskarv samt en avslutande yttersida från Bergmark, och Stureby hade återigen en tvåmålsledning.

Detta scenario skulle upprepa sig när Stureby gav bort ytterliga en reducering. Men återigen på avspark var det dags för samma procedur. En klackspark från den till vardags tredjemålvakten David Dulle Matsson som Bergmark i sin tur förlängde till enskedesonen Olof, som slog till på ett. Olof Guterstams öga för mål denna match har redan fått Leeds ägare att ångra att de aldrig signade den idag 35 åriga läkaren. När domaren satte pipan i munnen hade Stureby SK bärgat sin första seger och det med att göra 5 mål på bortaplan.

Förutom de ovannämnda var det några andra som stack ut. Lawrence Kessidis kämparglöd hade gjort Dirk Kuyt avundsjuk. Mohamed Harrami bevisade återigen att han förtjänar ett samtal från fotbollsledningen i Rabat, Marocko.

Den idylliska vyn spelarna till en början möttes av hade efter slutsignalen förvandlats till något sagolikt. Det enda som saknades var solsken. Men vad gör det när man åker hem med 3 poäng i bakfickan.