Förlusten blev en nyttig läxa

Man lär sig så länge man lever, heter det. Det är lätt att ha "nerverna utanpå skjortan" när man spelar en viktig match, men det bästa botemedlet mot darriga ben och fjärilar i magen är att ta sig in i matchen på ett beslutsamt sätt, välja aggressivitet och aktion framför passivitet och försiktighet. Men vi gjorde inte det i dag. Vi blev lite tagna av KIF:s höga bolltempo och backade och backade tills det inte gick att backa längre. Trots det var vi nog värda en bättre start. Maria J var okamratlig nog att stänka in 1 - 0- bollen på frispark redan efter 2 minuter. Hur ska vi någonsin kunna förlåta dig, Maria? -) Än värre kändes det när 2 - 0-målet föll strax därefter. Hoppet tändes när Affi gjorde 2 - 1 - ett riktigt klassmål! För att bli aggressivare och få bättre tryck på deras backlinje började vi spela med tre forwards. KIF gjorde ytterligare tre mål och vi ett på straff (Mary) innan halvleken var över. Ställningen var således 5 - 2 i halvtid.

Vi behövde snacket i pausen för att komma underfund med hur vi skulle agera i 4 - 3- 3-spelet. Det var ett helt annat lag som klev ut på banan i andra halvlek. KIF-spelarna hade plötsligt 0 sekunder på sig att göra något vettigt av bollen. Deras anfallsspel kom helt av sig och vi vann boll högre upp i planen. Tyvärr lyckades vi inte, trots detta, skapa några riktigt farliga målchanser. KIF har en riktigt bra backlinje och en duktig målvakt. När vi inte lyckades få hål på KIF falnade glöden så småningom och KIF kunde komma upp i ett av sina få riktiga anfall i andra halvlek och göra ett riktigt "skitmål". Sånt är livet!

Det vi ska ta med oss från den här matchen är "det offensiva tänket" och se till att vi har det med oss från början i de matcher som är kvar.

Kvällens plus går till Emma S och Affi för mycket uppoffrande spel samt till Hanna W, som nog gör sin bästa match i ÖSK-tröjan.

Kvällens kommentar kom från Björn C i KIF i slutet av andra halvlek: "Tjejer, tjejer, de är tre på topp nu!" (Ungefär en timme försent!)

För övrigt undrar jag hur många gånger HL hojtade: "Domarn!" från läktaren. Någon som höll räkningen? (Väldigt kul att se så många Söderbrudar på läktarplats. Det är lagkänsla det!).

Sist men inte minst: Hoppet lever!