Månkarbo – Skuttunge 4-2

Ja ja, sent referat, men redaktionen måste väl också få ha semester. Stäm mig.

En bortamatch i Månkarbo en fredagskväll hade varit en våt dröm för 15 år sedan. Med 200 finkelstinna nordupplänningar i publiken som får utlopp för allt sitt självhat genom att stå och skrika på tonåringar vid sidlinjen. Men i år var det knappt 70 personer på plats – varav de flesta från Skuttunge, och inte en långburk i sikte. Det var bättre förr.

I alla fall. Vi ställde upp med följande lag:
Alex i mål.
Robban, Simon, Ruben och Gurra i backlinjen.
Isak, Nesset och Rask på mitten.
Philip, Sebbe och Byström på topp.
Bänken: Dogge, Marta, Klou, H. Olsson och Stolpe.

Första halvlek är inget att skriva hem om direkt. Kanske kan vi skylla på den psykiska terror som flödade ur högtalarna under uppvärmningen. Best of Månkarbo på Spotify. I alla fall. En kvart in gör Månkis 1-0 efter någon sorts markeringsmiss, och fem minuter senare gör dom 2-0 efter att vi inte lyckats få bort bollen. Vi kämpar på med vårt spel, men det lyfter aldrig riktigt och 2-0 står sig halvleken ut.

Efter ett riktigt fucking brandtal av Isak i omklädningsrummet kommer vi däremot ut som ett helt nytt lag till andra halvlek. Vi pressar Månkarbo rejält och efter bara tio minuter kutar Sebbe ifrån försvaret och lägger in 1-0 vid bortre stolpen. Vi fortsätter spela bra, och i den 70 minuten skickar Gurra in en höjdare i straffområdet som Byström skarvar in till 2-2 och Månkarbo ser riktigt darriga ut. Tyvärr börjar den höga pressen ta ut sin rätt även på oss, och framför allt på Isak, som måste ”vila i tio minuter”. Samtidigt byter Månkarbo in Nordupplands snabbaste jävla forward, som efter bara två minuter på plan gör 3-2 typ första gången han rör bollen. Han borde gå till Bälinge. I alla fall. Vi kämpar på för att kvittera igen, men luften har gått ur oss. Så i den 80 minuten gör Månkarbo i stället 4-2 och kan sedan spela av sista tio utan några större problem.

Slut.