Referat: Rö IK - Skuttunge SK

Jag vill börja detta inlägg med att hälsa vår nya målvakt Lydia varmt välkommen till laget! Vi tycker att det är jättekul att du vill spela med oss och vi hoppas verkligen att du kommer trivas i Skuttunge. Jag vill även passa på att ge Rö en stor eloge för gårdagens möte. De hade ett starkt lag med många duktiga spelare och de gav oss verkligen en rejäl omgång! Sist men inte minst vill jag också berömma vårt lag för en enorm laginsats. Vilken kämparglöd vi hade och jag är så otroligt stolt över oss. Med det sagt kan referatet börja.

Jag ska nu ta med er på en resa bakåt i tiden. Året var 2016. En regnig söndag i augusti. Dag 28. En timmes bilfärd från Uppsala. Efter att ha snurrat runt i vad som skulle kunna likna ett sommarstugeområde, utan någon vidare skymt av en fotbollsplan, fick kartläsaren (jag) sparken och en annan mer trovärdig (Linda) tog över. Några minuter senare rullade vi in på Bladlunds Måleri Arena. Det märktes på oss att vi visste att denna match var viktig. Aningen nervösa och med alltför stor respekt för motståndarna visslades matchen igång prick sjuttonnollnoll. Första kvarten var det klart Rö som dominerade. De vann många närkamper, hade största procenten av bollinnehavet, och vi kändes mest som ett gäng yra höns. Va? Får man inte boll om man står still? Går det inte att spela enkelt om man inte snackar? Kompispass, vad är det? Typ så.

Som tur var vaknade vi till liv igen. Vi kom in mer och mer i spelet, gick in i situationerna och skapade ett par farliga anfall. Olyckligtvis, men kanske ändå inte helt orättvist, gjorde Rö mål i 40:e minuten efter att en av våra backar halkat till i det hala gräset och deras spelare kom helt fri. 1-0. Citat från halkande backen: ”Jag bara låg där som en säl. Det gick inte att komma upp.” Slutcitat. Vi gick till pausvila i underläge, vilket man inte skulle kunna säga är vardagsmat för Skuttunge dam denna säsong.

I omklädningsrummet var det tydliga direktiv från coach Bella. Ordentliga passningar, långbollar på marken, våga spela runt, inget onödigt stressande, ny position efter pass och fortsätt löpa hela, hela tiden. Inget konstigt alls egentligen.

Med ny energi tog vi oss an andra halvlek. Våra snabba spelare framåt lyckades trötta ut Rö något och i 72:a minuten fick Tilde boll på mitten av deras planhalva. Hon tittade upp, kanske såg hon att målvakten stod lite för långt ut, vem vet? I alla fall drämde hon till bollen på ett utomordentligt bra vis och bollen seglade över alla spelare, inklusive målisen, in i nät. 1-1.

Efter vår kvittering satte vi mycket press och spelade väldigt offensivt. Elin P fick boll på vänsterkanten i minut 88. Drog en spelare, kanske till och med två? Gjorde ett inlägg som styrdes mot straffområdet där Carro och några Röbackar stod. Hungriga på boll. Carro var den som var starkast och mörsade sig förbi backarna, sträckte fram högerpjucken, träffade bollen på volley och satte den i nät. 1-2. HERRE GUD vilken glädje! Citat coach Bella: ”Jag tror aldrig jag har skrikit så högt vid ett mål på hela säsongen”. Slutcitat. Vi dirigerades att spela mer defensivt de sista minuterna. Inget onödigt nu. Absolut inget onödigt nu. Och det visade sig vara ett vinnande koncept. Domaren blåste slutsignalen och vi gick som segrare av planen. Dag 28. En regnig söndag i augusti. Och året var, som ni kanske kan gissa, 2016.

Tack och hej leverpastej
//Sara Bä

Helena Bohlin