Referat: SHC - USK/KHC

Smörgåsar, chokladbitar, lite äpple och kaffe. Mer behövs egentligen inte för att förbereda sig inför den tredje raka SM-finalen som undertecknad får äran om att vara med att bevittna. Dessutom från båset även denna gång. För trots att man uppträtt som osynlige mannen under mer eller mindre hela säsongen så lyckades man ändå på något sätt ta den snitslade banan rakt in i avbytarbåset lagom till den största matchen. Man är väl båsöppnarnas motsvarighet till tjuren Ferdinand.
”Jag trivs bättre här, vid båsdörren…där jag kan tjata om mer skridskoåkning och kasta ur mig en och annan ickeheltpsykologisk sarkasm.”
Som motprestation avkrävde dock ledarduon ännu en ordslösig rapport samtidigt som spelarna absolut skulle höra undertecknads bevingade ord innan man lämnade omklädningsrummet.
Att dom blivit så bevingade hade jag faktiskt ingen aning om.

Lagom till första smörgåsen åkte fram och sköljdes ner med en sisådär smakfull femtonkronors kaffe konstaterades att det väl såg ut ungefär som vanligt i omklädningsrummet. Välupphängda tröjor kombinerat med en hel del prat, ganska mycket pladder och givetvis en nypa babbel.
Nåväl, nu var det visserligen om möjligt en mikroskopiskt liten smula lugnare än vanligt, eftersom Disa och Andrea värmde upp genom att spela ungdomsmatch samtidigt. Dessutom valde Ellen att ta lite sovmorgon.
På tal om mikroskopiskt så var det en bra benämning för det slutspelsskägg som coach Stefan hade odlat fram. Efter att ha konsulterat självaste Hubble-teleskopet kunde vi bekräfta att där fanns ett uns av skäggfjun och detta i kombination med slutspelsmatch fick anses som godtagbart.
Den slutspelsskäggige tog tag i taktpinnen och taktiktavlan dryga timmen innan avslag och har vi sett coachfågeholkar tidigare så var det tjejernas tur att sitta med öppna munnar och stirrande blickar. Det visade sig nämligen att Stefan bestämt sig för att vända på ordningen och först köra taktiksnack och först därefter skicka ut laget på uppvärmning.

Han fick upprepa det inte bara en, utan flera gånger..vackert ackompanjerat av det härliga duschrumsekot innan polletten verkligen föll ner bland de åtta ringettekämparna.
”Taktikprat innan uppvärmningen?! Vi ska alltså värma upp efter att vi har pratat?? Eller skulle vi först värma upp med taktik och sedan prata uppvärmning? Eller vadå, skulle vi prata taktik under uppvärmningen…eller vänta, hur var det nu igen??”

När fågelholksmunnarna åkt ihop en smula drog Stefan upp riktlinjerna i försvars- och anfallsspelet. Tjejerna nickade förstående. Givetvis hade man full koll på allt vad försvarstriangel hette. Självklart förstod man att man ska båga och spela ut mot kanten. Och det där med att ligga rätt i banan, pffft..en värdslig sak. Självklarheter alltsammans.
Frågorna kom dock titt som tätt under genomgången och alla berörde dom en och samma sak. En oerhört viktig sak dessutom.
"När är det dags att värma upp?"

Det tog ytterligare några minuter, för givetvis skulle laguppställningen också presenteras under sedvanliga applåder och minijubel.
Målvakt: Magda.
Backar: Maja, Nelly, Disa
Centrar: Michelle, Andrea
Forwards: Kajsa, Jossan, Alma, Ellen

Nåväl, när whiteboardpennorna gjort sitt så skickades gänget äntligen ut på sin så efterfrågade uppvärmningsrunda och sisådär 20 minuter senare var det dags att dra på sig grejerna. Säsongens sista (?) skridskoknytarhjälp, några sista visdomsord och sedan fick undertecknad så göra sin största insats för säsongen.
Ringettens 15 seconds of fame i rampljuset i omklädningsrum 1 i Husby Ishall började med att tysta babbelmassan innan man skulle ta klivet ut genom dörren. Därefter följde just de bevingade orden.
”Tjejer……………………ska vi ta dom?”
”JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!”
”Gå ut och visa det då!!”

Och visst…varför förminska sin redan så mikroskopiska insats ännu mer? Förmodligen spikades SM-guldet redan där, för när spelet väl dragit igång efter nationalhymnen så kände man igen SHC-gänget ute på isen.
Visserligen var de första skridskoskären något trevande, men när Kajsa snyggt prickade in ledningsmålet efer 3.50 och Jossan ökade på till 2-0 bara 14 sekunder senare kom man igång ordentligt.
Man surrade runt som vittröjade bålgetingar runt motståndarmålet, där Sitav fick göra den ena räddningen efter den andra.
En lika stabil målvakt hittade vi på andra sidan isen, där Magda snyggt städade bort ringen från farliga områden.

I båset hördes dörröppnarens ytterst psykologiska peppning då och då.
Nelly fick exempelvis uppmaningen att åka fortare för att bli av med imman på glasögonen.
Andrea skulle skjuta i mål istället för på målvakten.
Kajsa skulle inte spela så enormt ruffigt och bli utvisad.
:o)

Sollentuna-maskinen brummade på i takt med matchklockan och vid halvtid hade vi 5-0 på resultattavlan. Under pausen konstaterade coach Stefan att han kunde konstatera att det egentligen inte var så mycket att konstatera mer än att han kunde konstatera att det mesta såg rätt bra ut. Lite mer skridskoåkning och färre skott i magen på målvakten vore önskvärt.
De önskvärda ingredienserna användes då och då under period 2, då SHC-kämparna trummade på. När ytterligare 15 minuter spelats konstaterade ledarduon 12-0 på tavlan och stormade isen, med undertecknad i släptåg.
Inte nog med att jag lyckades nästla mig in i båset..nu skulle jag dessutom snylta till mig en medalj?

Tjejerna tog glatt och desto mer välförtjänt emot medaljerna och gav sig sedan ut på säsongens höjdpunkt. Närmare bestämt ärovarv på isen – utan hjälm!

Med hjälmbefriat ärovarv och lagfoto avklarat var det samling i omklädningsrummet där babblet nu nådde en värdig SM-nivå. Michelle höll tal och därefter hördes ett rungande hurrande för säsongens insatser.

Jag vill passa på att rikta ett jättegrattis till alla spelare och givetvis även till ledarna.
Jättekul att konstatera att spelet går framåt hela tiden och att man lyckades hålla nerverna i styr under den sista matchen.

Trots att man faktiskt värmde upp efter taktikpratet!

Vid båsdörr och tangenter
Tommy Nordin