Referat: Sollentuna HC flick - Järna SK flick

Dags för säsongens femte match i serien, där JSK återigen stod för motståndet. Om det var ganska luftigt i motståndarnas omklädningsrum så var det desto trängre i hemmalagets dito. Järna var nämligen fortsatt drabbat av sjukdomar och annan frånvaro, medan SHC-laget mönstrade fullt manskap..eller tjejskap, där 13 vita tröjor prydligt hängts på plats av fixar-Peter, vår egen Byggare Bob.

Maggy fick omgående ta lagkaptensrollen och tjejerna beordrades ut för att värma upp resten av kropparna och inte bara munnarna som närmast blivit överhettade av allt babbel i omklädningsrummet.

Med så många tjejer i laguppställningen fick coacherna slå sina ytterst kloka och ganska korthåriga skallar ihop. Coachen med en smula längre hår gav ett förslag om att kanske köra med tre backar och tre kedjor avvärjdes hastigt med ett ansiktsuttryck av typen ”nej, nej, nej, dumsnut” följt av snabba skakningar från en än mer välrakad skalle. Det hela mynnade istället ut en laguppställning bestående av en målvakt, två backpar, två centrar och tre forwardspar. Ett välkomponerat alternativ skulle det visa sig.
En genomgång från den korthårigare av dom två korthåriga männen följde, där den första frågan till tjejerna var ”Vilka knyter inte sina skridskor själva?”.
Nu följde något unikt i detta omklädningsrum. Det blev nämligen helt tyst!
Den världsunika upplevelsen följdes av några händer som försiktigt sträcktes upp på vissa håll.
Därefter följde i sin tur en pedagogisk förklaring (ackompanjerat av distinkta pekningar med hela handen) om att alla bör klara det själva, vilka hjälpmedel som finns och att ta till sig denna enkla hemläxa. Alla knyter ju faktiskt sina skor själva…

Innan det var dags att ge sig ut på isen drogs ett antal detaljer igenom som sig bör. Förra matchen mot JSK bjöd på bra passningsspel och nu ville vi se detta kombinerat med bättre rörelse och skridskoåkning. På med hjälmarna och Chrilles fråga ”Ska vi ta dom?” besvarades med ett rungande ”JA!”.

Ni kan den vanliga drillen inför matchen numera. En ganska sömnig skridskoåkning på uppvärmningen får plötsligt desto mer fart tack vare en effektiv kombination av stadiga stämband, välfyllda lungor och en blick av modellen ”jag äter ringetteflickor till mellanmål”.. Ett segerrecept som skulle kunna få fart på vilken mumie som helst och när väl matchen blåstes igång hade tjejerna fortfarande orden ”TEMPO, SÄTT FART, RÖR PÅ BENEN, KOM IGEN NU!” ekandes innanför de hjälmprydda pannloberna för det var riktigt bra spel vi bjöds på.

Under de inledande fem, sex minuterna visade hemmalaget upp riktigt fint passningsspel och bra skridskoåkning, precis som vi pratat om inför de 30 minuterna. Bra fart på benen och istället för att köra soloraider allt som oftast försökte man istället att leta efter medspelare med fina passningar.
Efter dryga två minuter såg vi ett skolexempel på samarbete när Michelle och Maggy stod för en lysande kombination där den sistnämnde prickade in ledningsmålet bakom Järnas duktige burväktare.
Ett par minuter senare var det dags för ringen att leta sig in i järnamålet igen. Detta när Kajsa tog tillvara en ring framför målet och distinkt prickade in 2-0 för hemmalaget.

Bra inledning, som dessutom gav resultat. Kanske var det dessa två ganska snabba mål som gjorde att kvaliteten på spelet sedan sjönk? Visserligen fortsatte SHC-tjejerna att både passa bra och pricka in ytterligare några mål, men om vi såg rörelse och energi under inledningen var det nu mer Skalman-tempo under fötterna. Coacherna i hemmabåset kliade sina ansade hjässor och morrade så smått om att det började se bekvämt ut och försökte att mana på tjejerna att få upp farten igen.
Då och då blixtrade det till ute på isen och farten kombinerat med passningsspelet gjorde att hemmalaget skapade ett antal lägen, men en hel del skott landade mitt i famnen på målvakten. Ett mål till hann det i alla fall bli innan det var dags för paussignalen att eka i hallen.

I pausen samlades tjejerna som vanligt och där konstaterades föga överraskande att ”vi måste röra mer på benen”. Vi ville se att alla jobbade mer i varje byte och att man skulle vara trött när man spelat sina 90 sekunder.
Tjejerna kom själva med några kloka synpunkter under samlingen och när spelet väl drog igång igen såg det något bättre ut inledningsvis.
Bra rörelse och snygga passningskombinationer samt ett antal farligheter runt Järnas målvakt. Precis som under första perioden sjönk dock tempot i takt med matchklockan, men även under andra akten fick vi se ett antal fina prestationer och när 30 minuter spelats kunde vi konstatera sju inprickade ringar och att Magda fått hålla nollan.

Efter slutsignalen var det dags för sedvanlig ”TV-puckhög” över Magda, som lät meddela att ”det är en nära döden-upplevelse” när tjejerna kommer farandes för att fira segrarna..

Seger med 7-0 och givetvis konstaterades det vara en coachseger. Åtminstone om man frågar några väl utvalda personer i båset. ;)

Efter matchen summerades insatsen med att det var kul med ännu en seger och att det emellanåt såg riktigt bra ut, framförallt under de inledande minuterna.....

.....men att vi måste åka mer skridskor, få till bättre ringhantering och se till att få vassare avslut. Typ det vi brukar konstatera efter alla matcher.. ;))

Därefter sågs lagledningen snabbt smita ut från omklädningsrummet där musiken nu vräktes igång. För ovanlighetens skull var de två standardlåtarna nu utbytta till något helt annat av modellen dunka-dunka-swoop-swoop. Det var nästan så att man saknade "Tagga" och "Hultsfredsfestivalen"...

...eller inte...

Summerat av:
Tommy Nordin