Då var vi igång igen

Silly season hade tagit hårt på Pep som saknade allt vad geist heter. Men truppen i övrigt verkade någorlunda tända inför omstarten. Max målvakt och backklippan Zimpa var visserligen tvungna att linda om sina hockeyklubbor och kunde inte delta. Pep i mål alltså och på backen välkomnade vi den äldre generationen Wettermark. Äpplet faller ju sällan långt från trädet så vi räknade med ett säkert backspel med risk för bristande kondis. Med facit i hand kan inte Palle skylla flåset på genetiken, pappa Stefan löpte som en gasell under hela matchen och förlorade inte en duell. Som backpartner gjorde också Upman en sista insats som Stockholmare.

Nog om det. Matchen börjar i ett rasande tempo med kombinationer, växelspel och tvåfotsdribblingar. Lagen byter målchanser som en hypokondriker byter sjukdom. Nä, så klart. Varken spelare, plan eller domare håller nån vidare kvalité och första tio blir en orgie i missade passar, försök och domslut. Men så hittar vår innermittfältare en pass till Palle på högerkanten som slår ett högt inlägg mot Upman. Tyvärr är inte Upman där än, men inläggets altitud i kombination med Upmans Ingessonska löpsteg löser situationen. En perfekt nick snett innåt bakåt når vår spets Åke som vackert knäar in bollen i öppet mål. Varken rättvist eller orättvist men 1-0 till Real. Undertecknad är som sagt rätt trött och kommer inte ihåg så mycket mer av första halvlek. Söder om söder, motståndarlaget alltså, får en tveksam straff när en av deras forwards faller lätt alldeles vid straffområdeslinjen. Syndaren Upman glömmer bort att skrika filmning och domaren går på det rätt usla skådespeleriet. Som vanligt när en straff är tveksam kommer den att missas. Det gäller alla nivåer, även korpen. Straffskytt och Pep i målet nickar i samförstånd och straffen går följdriktigt över. Rättvisa är skipad.

Halvtidsvila. Kexchoklad och spelarfruarnas uppmuntrande kommentarer gör att hela Real känner att det här kommer att gå vägen.

Andra halvlek börjar och motståndarna tar tag i taktpinnen utan att skapa några direkta chanser. Det luktar inte mål åt något håll men en spelare på planen visar sig ha känsligare näsa än alla andra. Motståndarnas målvakt ska rensa iväg bollen när Åke hugger som en kobra. Den stressad målvakten lägger bollen rakt mot Åke som språngnäsar den in i mål. En sann klasslirare använder hela kroppen. Ingen bevisar det med samma eftertryck som vår spets Åke. 2-0 Real och det här känns bra. Men Söder om söder är fortsatt det lag som äger mest boll och innehavet resulterar. I en tilltrasslad situation där alla på korpenvis befinner sig runt bollen lyckas en strumprullare leta sig in i i Reals mål. 1-2 och det är match igen. Söder om söder har fortsatt mycket boll och försöker att lägga in bollen på höjden i Reals straffområde utan att nå resultat. Domaren meddelar att det är sju minuter kvar och motståndarna verkar tappa modet. Real kontrollerar boll och händelser. Några halvchanser skapas och tre poäng känns nästan klart. Men i matchens sista sekvens förändras allt. Söder om söders mittfältare bryter alla mönster och slår en klinisk djupledspass. Den skär som en kniv genom smör och ställer helt Reals backlinje. Pep har somnat i mål och märker knappt att matchen är kvitterad. Sista sekvensen som sagt och domaren blåser i princip av direkt efter avspark. Surt sa räven. Vi tar ändå med oss en del positivt från matchen. Palle och vår andra innermittfältare vårdade bollen bra och skapade mycket. Åke gjorde två mål och backlinjen var stabil. 2-2 var nog inte helt orättvist.

Matchens Totti
Med två mål går Åke upp i skytteledning. Klassmål dessutom.

Matchens Keane
I brist på någon klar vinnare blir det Palle. Inte fult spel men vi gillar frustrationen över de förlorade poängen. Keaneanda.