Intervju med Birgitta Ämtvall (Andersson)

Intervju med Birgitta Ämtvall (Andersson). Gittan är en av våra bästa damspelare som vi haft i RM. Hon fick bland annat pris som Ölands bästa damfotbollsspelare 2 år i rad. En fruktad målskytt, stark, snabb, hårt arbetande med ett stenhårt skott. En väldigt glad och trevlig människa.

RM IF; vad tänker du då?
Moderklubb och glädje.

Vad är din koppling/ historia till RM?
Det var där jag började spela fotboll. Jag och Monica Johnsson spelade lite i pojklaget innan Lisa Johansson drog i gång flick- och damfotbollen i RM. Lisa tog sig an oss och sedan kom Stefan Karlsson och åren med honom som tränare. Många års spel med sann glädje. Jag känner stolthet över att få ha representerat RM, att ha fått vara med. Under många år hade vi a-lag, b-lag och flicklag. Vi spelade jämt och var alltid i väg på match. Jag minns Lennart Karlsson som alltid stod stand by som ledare i flicklaget. Han ställde alltid upp.
Känns extra roligt att Linus valde att skriva på och representera RM och att han kände sig hemma i ”min” förening. Även Peter (maken) har spelat i RM under en period. 1993 var jag tränare för damlaget. Sedan träffade jag Peter och vi tränade BPH (Borgholm Persnäs Högby). Efter det blev det Färjestaden. Men sedan tog det stopp med tränarkarriären. Dottern Molly var på väg och jag valde bort fotbollen. Men jag hade en lång tid i RM med många roliga och härliga minnen.

Bästa upplevelsen?
När vi vann femman. Det var vårt första år i seriesammanhang som damlag. Bör ha varit 1981. Vi mötte Ljungbyholm borta. I slutminuten gjorde vi målet som gjorde att vi tog seriesegern och klivet upp i fyran. Ett långskott från mittplan som dinglade in bakom målvakten. Total glädje!
En annan match jag minns väl spelades på Tallhöjden. Vi skulle möta Persnäs-Färjestaden. Ölandsbladet hade gjort ett reportage inför matchen. Annika ”skutt” Petersson hade uttalat sig och sagt att de skulle slå oss med minst 2 mål. Vi satte upp det reportaget på dörren ut till planen. När vi gick ut så slog vi näven i dörren. Vi vann. En riktigt härlig seger som man minns.

Det är 2 starka minnen. Men kanske Ljungbyholmsmatchen är den bästa. Vi hade bara haft flicklag innan. Första året med damlag och succè direkt. Sedan gick vi igenom fyran för att efter det komma på bra placering i trean. (Räknas väl som div 2 numera)

Värsta upplevelsen?
När vi åkte ur trean nere i Nättraby. De flesta av oss som var med därnere har nog samma känsla. Vi åkte på en väldigt snöplig uddamålsförlust. Usch, det var inte roligt.

Någon särskild episod du minns?
En helg, en sommar var vi på läger med damlaget på Gotland. Det var himla roligt. Sen var det ett annat tillfälle när jag fick ett gult kort. Jag spelade med i pojklaget och vi mötte Borgholm. Jag kom springande mot målvakten och han gjorde en rejäl satsning rakt på mig. Eftersom jag var tjej så tänkte att nu spänner jag mig allt jag kan för att stå emot. Målvakten blev så paff att inte jag snubblade, så han snubblade istället. Domaren rusar fram och ger gult kort…..till mig! Fanns inte någon på arenan som inte blev förvånad. Målvakten var helt säker på att han skulle få det. Det var ju han som gjorde satsningen. Men icke… Den händelsen minns jag fortfarande.

Bästa supporten/ supportrarna?
Norsken, Behn Cedergren. Han var alltid med och hejade. (Det var ganska mycket Fleksnes över honom. Författarens inlägg) Ett väldigt gulligt par; Yngve och hans fru var också supportrar jag aldrig glömmer. De var på alla hemmamatcher och de åkte med i bussen på varenda bortamatch, var vi än skulle.

Knäskadan
Jag var 19 år. Skulle dra bollen och finta åt vänster. Då kommer det en tjej nerifrån. Min avsikt är att finta en annan spelare. Den tjejen som kommer nerifrån tror att jag ska springa i väg och hon ska då springa i kapp. Men jag stannar och hon kommer med full fart och sätter sitt knä på insidan av mitt högerknä. Jag känner hur det knäpper till och minisken går sönder. Även korsbandet blir skadat. Blev aldrig riktigt bra i knät efter det. Efter en tur till Israel på för jobb på kibbutz så flyttar jag till Stockholm. Där skrev jag på för IFK Lidingö. På första träningsmatchen small det och korsbandet gick nu helt av. Då var spelarkarriären över, 21 år gammal.

Nuvarande relation till föreningen?
Sonen Linus spelar där (just nu studerar han dock i Linköping). Brorsan Anders är ordförande och morbror är Göte Johan.

Jag blir alltid så glad när jag hör att någon har skrivit på för RM. Min moderklubb! Blir alltid stolt när jag hör och läser om föreningen. En trevlig familjär klubb där man tar hand om varandra.

Vem skulle du ta med dig till en öde fotbollsplan?
Ett proffs, Messi. Skulle vara trevligt och intressant att höra hans fotbollshistoria. Men, om Messi mot förmodan skulle få förhinder…..tja, då får jag ta med brorsan Anders. Vi skulle spela guld och silver och prata gamla minnen.

Vid skrivbordet: Cina Carlsson