ÖM-dubbel (foton finns under bilder)

Så har det då skett. RMIF tog hem dubbla ÖM-guld på seniorsidan. Damerna har ju gjort det tidigare i ÖM-historien, men för herrarnas del var det första gången någonsin. Det var något jag inte trodde på om jag ska vara ärlig. Men det känns helt underbart nu när allt är klart.
Inom familjen trissades stämningen upp redan i torsdags efter att Ölandsbladet gjorde ett litet hembesök i Runsten för att stämma av läget inför ÖM-finalerna mellan RM och FGoIF och det var med stor nyfikenhet man bläddrade upp Ölandsbladet på lördagsmorgonen. Först ut i brevlådan för att inhämta morgontidningarna visade det sig att det var inte jag utan Gunilla, hon hade läst igenom artikeln på vägen ut på sin morgonpromenad. Nåja, tvåa kan väl vara ok att var till brevlådan tänkte jag lugnt, men i eftermiddag gäller det, då vill jag inte vara tvåa.
Gunilla skulle vara på Tallhöjden hela dagen så när jag dök upp där inför dammatchen, så hade FGoIFs juniorer redan fått stryk av Borgholm, varpå Gunilla glatt ropar till mig att nu fick hon nöja sig med en dubbel istället för en trippel. (Vem kunde då ana att det ändå skulle bli en trippel för FGoIF, men i andraplatser). Jag måste ju replikera och drar till med ”Haha, dammatchen vinner vi!” Men jag var inte alls så säker som jag förmodligen lät där och då.
Innan jag kom till Tallhöjden hade jag varit och inhandlat skumpa och champagneglas både till herrarna och damerna i fall det skulle gå vägen för båda lagen. Hade väl mina tvivel på herrarna eftersom vi hade Benny Guldfot och Marcus Erlandsson på skadelistan, samt att Nicke O inte skulle vakta målet eftersom det sedan länge var bestämt att han skulle flytta just denna dag. Nicke blev dock mycket sent övertalad att vara med.
Matchen mellan damerna börjar och FGoIF inleder bäst, men efter 10 minuter tar RM över och det börjar kännas bättre för ett RM-hjärta och kanske framför allt en RM-kropp som kände en sån anspänning som jag sällan känt. Några riktigt vassa chanser skapas inte åt något håll och man delar upp matchen i olika perioder där de båda lagen för kommandot. I halvlek bestämmer jag mig för att gå och hämta skumpan som jag lämnat kvar i bilen. Jag gömmer allt i en stor påse för att det inte ska se för kaxigt ut när jag kommer tillbaka till läktaren, men en något oförsiktig nedsättning mot läktarens golv avslöjar påsens innehåll och det är bar för mig att erkänna att jag förberedde mig utifall att det skulle gå vägen. Andra halvlek fortsätter i samma stil som första. Lollo har dock ett hårt distansskott som tyvärr går rakt på målvakten, i vilken RM har medvind. Eftersom man har så förtvivlat svårt att skapa några riktigt heta chanser så önskade jag att man skulle få lite fasta situationer på vår vänsterkant, som vi skulle kunna skruva in mot mål och på det viset komma åt en giftig retur om inte bollen skulle gå direkt i mål. Varför jag nämner vänsterkanten här är för att en av mina favoriter inte för dagen fanns med på planen. Ullis, som har en av få vänsterfötter med lite löd i, befanns sig på bröllop (som gäst). Men så i den 85:e minuten så får vi en dubbelhörna först från höger (som är nära att tryckas in i mål) och sedan en från vänster som Linnea sätter direkt i mål och RM-jublet visste inga gränser. Det blir nervösa slutminuter innan domaren blåser av matchen och vi kan konstatera att RMs damer är Ölandsmästarinnor. Det piper till i fickan och det är Gunilla som via SMS grattar till segern där hon står bakom korvgrillen. Själv är jag fullt upptagen med att plåta detta ögonblick som kändes så himla bra. Nu hade jag 1-0 på Gunilla och det skulle förmodligen bli 1-1 i matcher innan kvällen var slut, vilket skulle kännas bra för husfriden. Hade hon vunnit båda matcherna hade jag fått det tufft ett tag framöver.
Nu var det dags för herrarna att dra igång. Jag hade ju i Ölandsbladet framhållit vikten av att hålla tätt i början av matchen. Detta hade FGoIF missat att läsa och redan i fjärde minuten styr Manne in 1-0 efter pass från Wille. Det här är för bra för att vara sant tänker jag för mig själv, synd bara att det är minst 86 minuter kvar av matchen. FGoIF har mer bollinnehav än oss, men Manne & Co är hela tiden livsfarliga med snabba kontringar. FGoIF har ett par bra chanser i första halvlek och så i den 43:e händer det som man inte vill ska ske så nära halvlek. FGoIF trycker in en nick i mål och till min förvåning dömer domaren mål. Själv står jag snett bakom mål vid detta tillfälle och tycker att Nicke ska ha frispark med sig. Men sådan är fotbollen, vi tycker inte alltid samma sak och domaren var allt för långt ifrån situationen vid detta tillfälle. Tyvärr så reagerade inte våra spelare nämnvärt och det är något som jag förundras över hela tiden. Om de så blir nedsparkade som när Björn Nilsson kapar Manne så resar man sig bara upp och går. Det är starkt! Det är fotbollen man ska lägga energin på och inget annat. Själv hade jag haft otroligt svårt att hålla igen vid dessa tillfällen. Vid något tillfälle i karriären sprang jag fram till domaren och trycke pekfingret hårt i bröstkorgen och sa ”Nu får du för fa.. skärpa dig!” Det hade inte någon större effekt på hans bedömningsnivå och jag fick fortsätta att spela men med ett gult kort i bagaget.
Åter till matchen. Andra halvlek är inte gammal när FGoIF gör 2-1 och när man sedan med jämna mellanrum skapar frilägen börjar hoppat att överge en. Men FGoIF sätter inte sina chanser och Olander är frustrerad på FGoIF-bänken. ”Vi ska leda med 5-1 nu!!”, hör jag hans stämma ljuda. Det är 2 minuter kvar av matchen och min telefon ringer. Det är Gunilla som undrar om jag vet vad jag ska göra med kameran. ”Jovisst!” svarar jag. ”Du vill att jag tar lite bilder på FGoIF vid prisutdel.....” Mer hinner jag inte säga för i samma ögonblick kommer ett inlägg från vår högerkant som Anders Johansson nickar in vid bortre stolpen och det är 2-2. Ett vilt jubel bryter ut bland alla RM-fans och det rakt i örat på Gunilla. ”Såg du?” frågade jag helt omtumlad av stundens alla känslor. Själklart såg hon, hon stod ju närmare målet än vad jag gjorde. Matchen slutar 2-2 och ska avgöras på straffar och jag inser att våra chanser nu plötsligt är riktigt bra för jag håller Nicke O för en av Ölands bästa målvakter om inte den bäste. Och när han sedan räddar FGoIFs första straff och FGoIF bränner andra straffen samtidigt som vi sätter våra så är det otroliga ett faktum. RM har även vunnit herrfinalen och det bildas en stor RM-hög med spelare. Underst i den låg John Larsson och Sebbe. John bara skrattade eftersom han hela tiden hade Barkmans pekfinger in mellan revbenen. Sebbes ord löd som följer” Aj aj aj aj mitt ben aj aj aj oj oj!”
Efter matchen blev det förfest hos Peter Karabyn som bara behövde byta ut den röda jackan mot den blå i garderoben hemma i villan. Sen höll Peter hov som bara han kan, men vad som sades där lämpar sig inte på denna sida.
Tack alla hjältar i RM för detta!

PS.
Sebbe, det där vi sa om pokalen hemma var inte någon bra ide.
/Arvefalk