Matchen alla pratar om!! Här är rapporten från krossen

I en hel säsong har de tjuvlyssnat och tjuvkikat från läktaren, allt för att i smyg försöka bli lite bättre än proffsen de beundrar. I flera månader har de tjatat och tjatat på Kristian; "snälla, kan vi inte få spela? snälla, snälla Kristian?" Jag pratar givetvis om föräldrarna och eftersom de är så bra innebandyföräldrar som alltid ställer upp, så var det självklart att de nu skulle få sin högsta önskan uppfylld. Game on!
Två övertaggade lag stod kort därpå i varsin grottöppning i Sandaredshallen. I den släckta hallen med högpumpande musik, var det lätt att förstå att föräldrarna trodde att de skulle in i grottan och slåss mot en oövervinnlig drake. P15 flög elegant in mot line-up, precis som en eldsprutande drake och publiken skrek ut sin beundran! Föräldrarnas drakdans var eller inte dålig, men kanske mer likt en koltrast som ätit jästa körsbär? De vuxna spelarna tyckte verkligen det var ascoolt att få springa in som proffs och de verkade nästan glömma att det efter vinkningen till publiken var dags för tekning.

Kristian och Christian såg tidigt i matchen att killarna la upp spelsystem som de följde till punkt och pricka och hördes ropa beröm; "klockrent killar!!" Mamma Helena hörde om klockan och fick inspiration, för tiden går alltid framåt oavsett motstånd och plötsligt anföll hon framåt trots allt motstånd och satte målet. Likt Ludde gillar hon också att göra fler mål och snart satt ett till. Lagom till att killarna knäckt hennes spelstil och låg steget före så placerades hon om till back och nya vuxna klev fram som lagets pilspets. Killarna låg under men utstrålade ingen oro med sin segerrika erfarenhet från årets bataljer. Ett bekymmer lös dock igenom deras ansiktsuttryck och det var oron för föräldrarnas målvakt Goran. Kristian beskrev efteråt att föräldrarna var jättebra och att inte minst just målisen uppvisade erfarenhet och skicklighet som påminde om elitinivå, men det visade sig att detta var Benjamins pappas första match. Killarna laddade bössan och sköt allt vassare skott, men han tog allt, till och med lillfingret räddade ett hårt skott i krysset. Killarna lyckades som väntat dock dyrka upp låset och snart började målen ramla in och vilka mål, helt fantastiska brytningar, uppspel och avslut!!

I takt med att Måns spelade stämningsfull musik, närmade vi oss ovetandes kalabaliken i Sandared. Vad var det som hände? Jo, mamma Helena gör en stenhård fasthållning på självaste Ludde och domaren tvekade inte en sekund; UTVISNING! Föräldrarna tappade i stressen kontrollen totalt och knuffade i desperation ut stackars Rangbar på planen för att inte sakna spelare. Likt en örn som uppfattar ett byte från långt avstånd så såg domaren det direkt och ropade; UTVISNING, för många på plan! Phlip kunde senare ge pappa en tröstande tumme upp, för han såg att det inte var meningen. Efter en snabb tekning i powerplay, blixtrade det till och P15 reducerade rättvist. Domaren med örnkollen var ingen mindre än Caspians storebror Melvin och det var hans första match att döma och som han gjorde det. Förhoppningsvis kommer han paralellt med sin spelarkarriär utbilda sig till domare och han är faktiskt redan historisk. Som vi vet är Kristian en vinnarskalle som klarar av att balansera det, vid ett tillfälle protseterade han korrekt mot ett bortdömt mål. Domaren fick ta hjälp av VAR och via en mobiltelefon kunde han se att bollen var inne; mål till P15 och innebandys första godkända VAR-mål.

Det finns ett uttryck att äpplet faller inte långt från trädet. Våra P15 stjärnor har onekligen stjärnor som föräldrar och de blixtrade bitvis till. Det var kul att se den omvända stoltheten nu när barnen kunde imponeras av de vuxna och en av flera fotomoment var när Algots pappa Peter trixade bollen snabbare än en trollkarl. I tredje perioden gick ännu en mamma till anfall och Måns speakerröst ropade ut; måååååll av "Mammadeus"! Vi kan erkänna att föräldrarna hade press i början, men efter att det vände så tog sig killarna med ett mål i taget sig närmare segern. Med endast 20 sekunder kvar, jag repeterar; endast 20 sekunder kvar...så stod det 8-8. Själv befann jag mig i Hindås och kommer i håg klockslaget, för det var så spännande att all fågelsång tystnade på fem mils radie. De här 20 sekunderna finns på film och den filmen visas om och om igen på laget.se. Innebandyförbundet kommer sannolikt ha den i utbildning som skolboksexempel på att man aldrig ska ge upp och alltid ge järnet! Klockans tick, tack, tick, tack byttes mot klapp, klapp, klapp, klapp och bollen passades snabbt som ett flipperspel mot mål. William gav sig på Goran, den oövervinnlige draken i målet med ett avslutande skott. Alla höll andan, neeeeeej han räddade. 0,1 sekunder senare en returchans på räddningen och William var snabbare än sin skugga och skickade bollen rätt upp i nätet med ett par sekunder kvar av matchen. Jaaaaaaaaaaa, jaaaaaaaaaa, vi vann!! Spelarna rusade in på planen och höll om varandra, studsandes upp och ner i en vrålande glädje poch kamratskap som inte kan bli större.

På uppställningen och tacket efter matchen, sa killarna dock orden som betyder att de redan nu utmanat föräldrarna till nästa års match. Barnen tackade nämnligen; domaren, publiken och GAMLINGARNA på planen! En sådan oförskämdhet kan bara besvaras med orden; vi antar utmaningen!!

På söndag är det föreningsavslutning och efter det summerar vi säsongen på nyhetysinfo. Ha en trevlig helg!

Ola Svensson Administrationsansv.