En tränares tankar

Dagens motståndare var Huff. Vi började lite trevande men hängde ändå med rätt hyfsat. Men vi fick inte träff på dem i försvaret. Vi bytte mål med var andra utan att vi knaprade in på Huffs ledning med 3-4 mål. Huff drog ifrån när jag lämnade in Time out kortet där jag sa några väl valda ord i och då såg jag det i blicken på tjejerna. Det var idag det skulle hända. Lugnet infann sig totalt. Redan där och då visste jag att vi skulle vinna matchen så länge vi klev in och gjorde vårt jobb tillsammans.
Halvleken kom och Huff hade ledningen med 15 mål mot våra 11. Men det var vi som hade avslutat halvleken bäst vilket spädde på min magkänsla. Vi behövde helt enkelt inte förändra så mycket, utan mer behålla det vi hade.

Andra halvlek började precis som den första, vi bytte mål med varandra, med Huff fortfarande i ledning. Vid ställningen 15-19 till Huffs favör stagnerade allt för bägge lagen. Efter ett envist tjatande från oss på bänken såg våra orangeklädda tjejer till att backa ner ordentligt till 6-0 och det ställde till det för Huff. Men för vår del började vi sakta men säkert att jobba oss ikapp. Och på vilket sätt det hände. Med massa is i magen stängde vi igen bakåt och nötte oss med tålamod och finurlighet fram mål efter mål. Med ställningen 20-19 får vi en straff med oss. Rickemo gjorde en "Zlatan" (som Helena sa) och gick fram självmant och tryckte dit bollen i hennes forna lagkamraters mål. Sen var det klart. Huff gjorde ett mål till och med siffrorna 20-21 på tavlan (Huff i ledning) sa jag till Jenny och Mickan att det var klart, vi har vunnit nu. Bägge tittade på mig, på tavlan och på mig igen. Vad de tänkte vill jag nog inte veta, men rätt hade jag. Vi fortsatte att leverera och satte dit 4 bollar till och så var matchen hemma. Vi vinner idag för att vi spelade med både hjärna och hjärta, och vi gjorde det TILLSAMMANS! Tillsammans på plan, på bänken, med stödet från läktaren där P-98 såg till att leda "klacken" Det är så här det ska kännas att spela handboll på VÅR hemmaplan. Det här gjorde vi tillsammans. TACK!

Veckans Pommi: Går till fröken Rickemo och det där med att kunna klockan.
Veckans Toffla: Går till Helenas korsband som inte vill som vi.