Lagen börjar bli varma i kläderna - Del 1

Vi har nu kommit en bit in i säsongens BandyAllsvenska. Jag tänkte försöka att ge er mina synpunkter på det som varit och det som kommer, ibland med viss glimt i ögat, så klart, som sig bör. Vi kan hur som helst konstatera att det rent sportsliga är på minst samma succénivå som förra säsongen. Det finns inga "dåliga" lag, alla kan slå alla, och det syns också i tabellen efter att de flesta lag nu passerat omgång 5. Så vad kan vi läsa ut av det som varit hittills? Och vänligen notera, detta behöver inte alls stämma överrens med hur andra tycker och tänker, det är någon form av fritt tänkande krönika, för att skapa lite "liv och debatt" kring serien som vi alla älskar!

Låt oss börja med den ryske, smått fåordiga ryske bandyprofessorn Sergej In-Fa-Lin som inför den här säsongen tog över Åby/Tjureda. Hans tid i rampljuset på upptaktsträffen var ur ett perspektiv, rena viral klippet. Fåordig, mer gåtor än svar och på knackig svenska. Där hade Robert Tennisberg det jobbigt. Men den här ryssen vet vad han gör och hur man får ett lag att spela tillsammans och fungera. Att sen ha en spelare som Filip Bringe som lagkapten och forward, det är få lag förunnat. Det bidrar givetvis till det lilla samhällets succé så här långt med fyra segrar på lika många matcher. Samtliga minst sagt rättvisa.

Det är ett hån mot Åby/Tjureda som förening och svensk bandy i allmänhet att Växjö kommun klassar Åbys verksamhet som icke elitmässig. Vad krävs då Växjö för att få Elitstatus och bidrag ur den potten? Att man vinner World Cup och slår Villa med 10 – 0 i en SM Final?!

Hur långt det räcker är svårt att sia i, men ingen hade väl i alla fall vågat tro på den här succéinledningen, eller? Bringe, Uffe Einarsson med flera har spelat bäst bandy hittills, det är den brutala sanningen, kort och gott, vilket föranleder oss att titta närmare på de två stora förhandsfavoriterna Ljusdal och AIK. Men vi börjar med Ljusdal.

Galottas projekt som han även vart en del på isen av denna säsong, hör och häpna, reservmålvakt borta mot Fläkten, inte illa för den slipade affärsmannen, har vaknat nu, tror vi! Efter en svag inledning i omgång 1-4 så visade man lite vilken kapacitet man har inom gruppen när dittills obesegrade Kungälv spelades ut i en halvlek, resultatet 5 – 1 efter 90 minuter.

Så bra kan AIK vara, men det räcker inte i en match eller två. Hittar man inte jämnheten i de närmaste omgångarna är risken stor att tåget går den här gången, utan annalkande derby på annandagen nästkommande vinter. Än så länge är serien mycket jämn så det är inte katastrof men givetvis måste man kunna kräva mer av Fosshaugs mannar. Vi får se vad senaste nyförvärvet i Örebrobördige Robin Folkesson kan ge laget i energinivå.

Ljusdal då? Jo, vars! De har en fartfylld och frejdig offensiv med en avslutare i en helt egen klass längst fram i Jonas Pettersson. De är med i toppen av serien men förlorade något snöpligt hemma mot Boltic igår. Varför? Deras försvarsspel är ungefär lika dåligt som deras anfallsspel är bra vilket gör dem extremt sårbara om de inte hittar stabilitet i sitt försvarsspel per omgående. Sen har laget massor av offensiv kvalitet i Mischa, Marcus Wikman och redan nämnde Pettersson som räddat laget i inledningen, men även Örebro borde ha satt en boll eller två till mot det försvarsspelet. Hur långt räcker det?

Boltic då? Ja, vad ska man säga? De läcker som ett såll bakåt, 31 insläppta. Å andra sidan är det kanske priset man får betala för att spela deras tokoffensiva bandy där man ibland legat framme i anfall med fyra spelare. Lite Tiki taka över det om ni frågar mig men utan stabiliteten ett lag som Barca har i defensiven. Hittills har det hur som helst räckt till sex inspelade poäng vilket är långt mycket mer än jag trodde innan säsongen.

Målskyttet är också utspritt, men frågan är hur långt denna uppenbart offensiva supertaktik räcker? Epitetet full fart framåt, håll tätt bakåt verkar i alla fall inte vara något som Boltic rättar sig efter. Dock oerhört sevärd bandy hittills från värmlänningarna som även de vilar på en historia bakåt i tiden tyngd av stora framgångar.

Sixtenssons LAIK har vaknat till liv efter en halvdan inledning på serien. Nu är det offensivt och fartfyllt med ungdomlig entusiasm i alla led. Givetvis tillför också alla spelare med ett förflutet i Villa eller som är utlånade till LAIK från dem, en sorts grundstomme av kvalitet innehållandes högt tempo och få misstag.

Ingen är dock förvånad att LAIK har vaknat och är med där uppe och krigar, den kvaliteten har dem. Frågan är hur länge det skall dröja innan vi får ett superderby mellan bröderna Sixtensson på annandagen i Lidköping? Om så händer, så skulle nog kommunen behöva krita linjer på Vänern och bygga läktare med kapacitet för 30 000!

Att Anders Uhlin förvandlat Kungälv till den bandyprodukt de faktiskt är på mindre än ett år är imponerande. Laget tog hem Supercupen av bara farten och inledde seriespelet på samma imponerande sätt med tre raka och övertygande segrar innan AIK gjorde livet surt för västsvenskarna. Är det roliga slut nu och har Kungälv tagits ner på jorden? Det återstår att se, en dålig match är lika med noll och att förlora mot AIK är ingen skam.

Att Kungälv dock är så här bra redan nu var det nog ingen som vågade tro på, men man får inte underskatta kvalitetsspelare som Micke Lindberg och Lukas Persson. De bär det här laget på sina axlar och höjer alla andra ett par nivåer. Samtidigt har de yngre killarna blivit ett år äldre och svart på vitt köpt Uhlins bandyfilosofi. De flesta mår nog väldigt bra i Kungälv just nu och inte mycket talar för att det inte skall fortsätta att vara så fram över, faktiskt.

Gripen då med Pasjkin, ännu en ryss på tränarbänken. Ville vara med i toppen, tippades i toppen av alla andra inklusive Svenska Spel, bandyns huvudsponsor, men det hjälpte föga. Målsättning är en sak, att leverera något helt annat. Det stackars Trollhättelaget fick en mardrömsstart på säsongen med tre raka torsk och hade det här varit fotboll så hade Pasjkin redan där fått leta nytt jobb. Samtidigt måste man kunna kräva mer av Gripens rutinerade kvalitetsspelare så som t.ex. Tony Eklind.

Fortsättning på denna analys i del 2 som ni finner här.