Om kärleken till en 80-åring

Vissa saker blir man i livet. Andra föds man till. Själv föddes jag grön och vit. Inte bokstavligt talat förstås, det hade onekligen sett rätt märkligt ut, men väl bildligt. Jag fick det grönvita som i ÖDIK från både modersmjölken och farvattnet. Sen har det aldrig runnit ur mig.

Det finns ingen som beskrivit kärleken till ett fotbollslag så bra som Nick Hornby i sin debutroman Fever Pitch. Anledningarna till att man börjar heja på ett speciellt lag kan vara många och skilda. Jag delade en gång rum med en längdhoppare som höll på Tottenham Hotspur i premier league eftersom han i unga år fått en Tottenham-pyjamas. En tjej jag känner hejar på Chelsea FC för att det är det enda laget i engelska ligan som har ett flicknamn. Själv håller jag på Liverpool FC eftersom de alltid vann när jag var liten och såg på Tipsextra. I grund och botten är vi många som är medgångssupportrar från början. Vi börjar heja på ett lag för att de vinner. Men har vi en gång valt lag kan vi inte byta oavsett vilket öde vårt lag går till mötes.

Vi lever i en värld där det är helt okej att byta jobb, bil eller fru. Till och med religion och kön och det mesta annat går att byta om det inte längre passar. Men man byter inte fotbollslag att heja på. Alltså hoppas jag att Liverpool ska vinna både premier och Champions league varje år, oftast blir jag besviken. Jag håller en tumme för att IFK Göteborg ska vinna Allsvenskan och bli svenska mästare, precis som de alltid blev när jag växte upp. Och visst önskar jag Degerfors IF all lycka och välgång både på Stora Valla och runt om i Sverige.

Men oavsett om Liverpool, blåvitt eller röda-vita-laget vinner eller förlorar så rinner det av mig ganska så snart. För i grund och botten finns det bara ett enda lag som jag verkligen bryr mig om och brinner för och det är en liten grönvit förening hemmahörande strax norr om Forshaga.

Inte nog med att jag föddes det hittills framgångsrikaste av ÖDIK-år. 1976 blev herrlaget tvåa i det som på den tiden inte bara hette utan också verkligen var division fyra. Jag har dessutom en far som gjort flest matcher i klubbens historia, en farbror som spelat närapå lika många, en farfar som varit dess burlejon, en morfar som varit involverad på en massa olika sätt och en mor som växt upp bara några hundra meter från hemmaplanen. Alltså var det givet att jag skulle börja spela fotboll och att jag skulle göra det i den grönvita ÖDIK-tröjan.

När jag var liten tyckte och trodde jag verkligen att ÖDIK var världens bästa fotbollslag och drömde om att en gång spela för dem i de största av matcher. Någonstans på vägen dog dock illusionerna om europeiska toppmatcher och världsfotboll på Tallmovallen. Jag fick helt enkelt acceptera att Svanskog, Ölme och Persberg var något helt annat än Liverpool, Barcelona och Juventus.

Men trots det så är det med stolthet jag representerar ÖDIK. Det är, och kommer alltid att vara, något speciellt att dra på sig den grönvita matchtröjan och kliva ut på planen även om det är division sex och inte Champions league.

I torsdags var det exakt 80 år sen fotbollsklubben i mitt hjärta grundades och vem skulle uppmärksamma det om inte jag.

Publicerad i Värmlands Folkblad lördagen den 5 mars 2011