Nyårskrönika 2016

Hetare än någonsin

Så löd den. Rubriken. I Kristianstadbladet dagen efter triumfen i alliansen. För det är så det känns, alltid, när man får knäppa, på pappret, det bättre laget. Storasyster. Ryggen, ljumskar och en lårkaka gör sig påmind av sammandrabbningen. Men smärtan är ingenting mot den glädjen och lyckan som fullkomligt briserar inombords. Slutspelsplatsen speglar fotbollsåret som gått. Och jag tänker fortsätta njuta av den framgången, ett litet tag till. Klamra mig fast vid känslan för att föreviga och hålla kvar vid något som snart är ett fint minne.

Det är märkligt hur en relativt primitiv sport, fotboll, kan ge så mycket kärlek och energi. Hur många olikheter som kan förenas och skapa ett VI. Alla klyschor drabbas samman och visar hur enkelt det faktiskt är. Hur stark viljan är. Min. Din. Vår!

För mig började det en gång i tiden med just alliansen. Inte "fotbollskarriären" som sådan, utan känslan av att vinna. Jag hade lämnat min moderklubb NIF, pga spelarbrist, för storasyster Ifö. Jag var 16 år och det var i samma stund som ICQ och hotmail var det mest upphetsande inom sociala medier. Ifö har en fin historia av att fostra goda ungdomstalanger och att få ta en plats ibland de absolut bästa i min åldersgrupp var enormt stort. Det var en ära. Och vi vann. Hela skiten. 6 januari 1995 slog vi KFF, i finalen med 5-0. Cupen har en speciell plats i mitt fotbollshjärta. Nu. Och då.

Inför varje match funderar jag alltid över; kommer jag hålla idag, spelmässigt och fysiskt. Vilken vindsnabb 90-talist eller i värsta fall 00-nånting kommer finta bort mig idag? Hur många i publiken kommer rynka på näsan och tänka, ska inte den där tanten lägga skorna på hyllan någon gång och ge plats åt någon yngre? Och varje gång, inför varje match, skakar jag av mig tankarna. Snabbt, rinner de av mig. Låter passionen för fotbollen, och men envisa vilja låta ta över. Den har fört mig långt.

Jag var aldrig någon talang. Aldrig varit någon speciell stjärna som gett laget en ytterligare dimension. Men jag har något annat, en ingrediens som behövs i ett lag, och den har alltid varit rätt. Och den kan ingen ta ifrån mig! Passionen.

Det är dags att knyta ihop säcken. Få ett avslut. Ta de sista smällarna. Göra de sista brytningarna och lägga de perfekta felpassningarna och faktiskt lägga skorna på hyllan. Denna gången för gott. Och jag får göra det med min moderklubb, där allt började. Där jag lärde mig att förlora, och där jag definitivt lärde mig att vinna. För med säsongen som gått, oavsett om vi går till final, är det känslan som blir kvar.

Jag känner mig het. Hetare än någonsin!

Anzo

Gott slut och Gott nytt! 💙