S:t Erikscupen 2010

S:t Erikscupen är slut och vi går in i en ny fas.

Vi slutar på 4:e plats i F96 serien efter P18, Huddinge och Boo.
Vi släpper in minst mål av alla stockholmslagen och gör en jättestark säsong i den äldre serien. Det är fysikt större tjejer men vi har bättre ork ( vinner oftast andra halvlek ) och vi spelar som bäst mot de tyngre lagen. Vi är väldigt nöjda med vad tjejerna visat i denna serie.

Vi slutar på 2:a plats i F97 serien efter Tullinge. Vi släpper in minst mål av alla lagen men här gör vi även mest mål, tillsammans med Tullinge. Vår andra plats innebär att vi går upp en division till nästa år.
När inställningen är den rätta så dominerar vi.

Vi kroknar lite grand mot slutet av hösten.
Vi tappar 6 st tjejer varav 2 st är 100 % i sin närvaro. Bella och Fannys storhet och styrka på plan märks tydligast. Specielt i F96 serien. Amandas vinnarinställning och speed på kanten saknar vi också.

När handboll och ridning krockar med våra matcher så blir det tufft för de som är kvar. Det är många som spelar småkrassliga och med skavanker. Men en lårkaka är inte skada, det är ett tillstånd........

64-31 i målskillnad i de 28 matcherna betyder enkelt 2-1 i varje match. Men oj så mycket mer vi har sett....

Vi fick se obesegrade P18 från Gotland slå ifrån sig bollen i panik när vi malde på för att få en kvittering.
Vi fick se en otroligt tät match borta mot Rönninge/Salem där det gick att ta på spänningen. Luften dallrade och vi knep alla poängen.
Vi fick se Boo göra mål i sista sparken. Där spelade vi grymt men tappade 2 poäng när deras forward lyckas lobba över Rosanna i sista sekunden.
Lika mot Huddinge F96. Där hade vi också seger i en liten ask i sista mötet på hemmaplan, men det slutade oavgjort även där.

Vi såg även några tama försök när vi ställde in dojjorna mot Mälarhöjden borta, Gröndal borta och Sköndal borta. Inställning och attityden var som borta.
Men jag minns själv när jag var en liten grabb och när vi spelade plattmatcher. Jag känner igen rösterna från ledarna och jag minns samma frustration ute på plan. Besvikelsen i spelarnas ögon. Föräldrarna undrar vad som hände.

Man kan inte vara på topp jämnt, det går inte att förklara, det bara händer.......

Det här var 7:e året vi deltog i Sanktan. Åren rinner iväg. Vi har för övrigt nästan alltid deltagit med 2 lag varje år. Jag är stolt över resultaten. Vi har växt som trupp varje år och vi är alltid med på övre halvan och deltar nästan alltid i slutstriden.


/ Per Wikström