Tänd ett ljus för "Kurre Smack"

En av föreningens största profiler genom alla år har lämnat oss alldeles för tidigt och tagit plats högst upp på hedersläktaren.
Kurt Martinsson, 51 år, har gått bort efter en längre tids sjukdom.
Många gamla Mossenlirare saknar en fantastisk lagkompis enormt mycket.
Naturligtvis var det seriösare i elitklubben Öis, där "Kurre" var en av klubbens stora talanger i slutet av 70-talet och där han tog plats bland stjärnor som Sören Börjesson, Peter Dahlqvist och Thomas "Polletten" Larsson.
Hade tyckt lika mycket om att löpa som att smeka in frisparkar, utföra en tvåfotsdribbling eller med precision spela fram en lagkompis hade Kurt varit svensk mästare med det rödblå gäng som vann guld 1985.
Nu blev han istället en av landets kunnigaste och mest respekterade fotbollsjournalister samt en av Mossens stora profiler under en lång period.
Här var det i första hand kompisskapet som gällde. Men givetvis fanns det en stark vilja att även vinna matcher, att ta sig uppåt i seriesystemet.
Vi visste att om "Kurre Smack" var på spelhumör skulle vi vinna matchen, var han det inte skulle det förmodligen bli en tung förlust.
Som tung reporter på GP blev det givetvis en hel del resor och många kvällar på redaktionen och vi andra i laget önskade vid såna tillfällen att "Kurre Smack" hade valt ett annat yrke. Åtminstone om vi skulle ta oss upp i seriesystemet.
Kanske illustreras betydelsen av honom bäst i en GP-annons från 1984, där det inför en match i svenska cupen mot Lunden, utlovades målgaranti och där Mossens kapten Martinsson skulle springa tre varv runt en plan, naken, om det inte blev några mål.
"Kurre" såg självklart till att slippa den avklädda resan och Mossen vann med 4-0.
Undertecknad har ett annat minne från 1982, då Mossen spelade i gamla trean, det som motsvarar en nivå i dag någonstans mellan division 1 och 2. Jag spelade då i IFK Trollhättan och inför hemmamatchen mot göteborgarna hade vår tränare Hans-Åke Rydberg enbart en order att dela ut.
- Får vi stopp på Martinsson vinner vi den här matchen, så enkelt är det.
Säsongen efter var Kurt en av de som fick mig att förstå att det inte fanns någon anledning att pendla till en gäng i Trollhättan, att det var mycket roligare i en gul klubbstuga på Gibraltargatan.
Martinsson hade både talets och skrivandets gåva, han var dessutom en ledare man lyssnade på och jag var sedan en av de som fick förmånen att umgås med Kurt framöver.
Det fanns tränare som hade ett enkelt val då det i varje fall gällde att ta ut spelare nummer 1. Tom Lilledal, Sven Granqvist, Göran Eriksson, Reine Olausson, Gunnar Ferm och Jörgen Börjesson hade alla en och samma nyckelspelare och motor.
Nu är det naturligtvis inte enbart en ruskigt skicklig fotbollsspelare lagkompisar som Lollo de Broen, bröderna Löwendahl, Patrik Esberg, Mike Hanner, Conny Leksjö, Dan Eriksson, brorsan Leif Martinsson, Mikael Andersson, Sören Göransson, Roland Forsblad, Anders Rydholm, LO Nordström, Stig Jönsson, Stefan Carlsson, Henrik Karlsson, Martin Johansson, Lasse Strömberg, Peter Roane, Sami Nybom, Claes-Göran Hedlund, Anders Jörnvik, Stefan Winberg, Jakob Roos, Roger Aldén, och många, många av oss andra minns i första hand.

Vi saknar en fantastisk tvåbarnsfar till Malin och Erik, som aldrig syntes utan en kaffekopp i näven, vi saknar en kärleksfull make till Helen och vi saknar en vän som aldrig sa nej och som alltid ställde upp.
Vila i frid, "Kurre Smack".

Dina gulsvarta bröder som alltid uppmanades att spela så kulan glöder.
g/m: Ulf Jörnvik