Season of love – i år igen!

Hör och häpna – de bevingade orden: “det går fort i sport”, som jag (lite vitsigt) valde att avrunda min senaste laget-punkt-se-uppdatering med, visade sig vara sanna. Säsongen är plötsligt slut och en summering är självklart på sin plats. Hoppas ni inte trodde att jag glömt bort min plikt. Det skulle jag nämligen aldrig göra!

När jag sätter mig ned för att summera säsongen tänker jag kanske inte i första hand på de sportsliga prestationerna, även om det såklart finns en hel del bragder att gå igenom där. Det jag framför allt tänker på – och här ska jag akta mig för att inte på ett överdrivet sätt utsätta er för min sentimentala läggning – är något La Camilla sa i sitt tal på föreningens ettårsdag häromveckan: “Det är så jävla fett att få vara en del av oss”.

Den här säsongen har kanske på pappret varit en utmaning. Det har varit skrala träningsmöjligheter och administrativa råttbon och ett fasligt kånkande av material till och från ett källarförråd på Eslövsgatan, men det har framför allt varit ett prov på att det vi inte besitter i formella resurser kan vi kompensera för med samarbete, eldsjälar och välvilja. Att vara en del av LPBK är att vara mitt i en virvel av viljor och värme och det är en virvel (eller ett stim, för att återigen låna Camillas ord) som jag känner mig stolt över att få vara en del av.

Okej, slut på sentimentaliteterna (för tillfället). Nu till det sportsliga. Efter förra årets överraskningskval är det möjligt att vi drabbades av en släng av hybris. Jag minns tillbaka till en Rex-kväll i början av april. Utan att nämna några namn var det någon som, efter en stark försäsong där vi gick obesegrade in i seriespelet, tittade på tabellen och självsäkert utbrast: “vem ska ens kunna slå oss?!”

Det visade sig att svaret på den frågan var: många. Men vice versa var det många vi också kunde besegra tillbaka. I år har vi haft förmånen att spela i en oerhört jämn, spännande och rolig serie. Poängskillnaderna har varit minimala, resultaten i inbördes möten har flip-floppat från höst till vår och skrällar har skrällts. För vår del slutade resan precis i mitten på en hedervärd sjätteplats, men med det verkliga priset att vi haft kul och lärt oss massor. Bland annat har vi upptäckt att vår absoluta akilleshäl är naturgräsmattorna runt om Malmö. En akilleshäl som vi trots allt lyckades övervinna lagom till den näst sista matchen för säsongen mot Uppåkra borta. Andra stora framgångar vi minns är förlusten 0-2 mot Nike hemma, där båda målen dessutom gjordes på straff (i returmötet blev resultatet 13-1 för referens). Vi minns alla nickräddningar på mållinjen av hjältar som Sara, Marianne och Frida. Vi minns firandet av Nilssons 30:e mål (Nilsson som också slog sitt målrekord under en säsong med minst tio baljor!), att vi nätade mot Kulladal och att vi lyckades klara oss från att få gult kort trots att vi ådragit oss åtminstone fem straffar under säsongens lopp. Därmed har vi också hamnat i topp i den ärofyllda fairplay-ligan. Självklart finns mycket mer att vara stolt över, men eftersom det finns begränsat med utrymme och jag är ett barn av min koncentrationssvårighetsridna tid är det bäst vi går vidare.

Det går inte att prata om säsongen 2025 utan att åtminstone ge en liten vink till vårt nystartade gåfotbollslag Las Pensionäras. Eftersom deras säsong inte riktigt är slut än låter jag resumén av denna vänta, men vilken lycka att veta att vi säkrat våra framtida karriärer som fotbollsspelare hela livet, samtidigt som vi fått äran att möta fantastiska människor och sparka boll tillsammans med dem i våra gymnastikskor varje helg sedan mitten av juli!

Ett sista hedersomnämnande till våra Representas som är med oss i vått och torrt, från Åkarp till Oxie, i kuling och sommarhetta. Alla som kommit på en Presidentasmatch och gett oss av sin energi när vår egen tagit slut – ni är hjältar!

Nu träder vi åter in i mörkrets årstid. Kanske drar du på dig löpskorna och de dubbla reflexvästarna, håller tummarna för att Sorgenfri ska vara lite mindre uppbokat, eller ser fram emot att bara kunna krypa upp i lädersoffan på Rex med en öl i ena näven och en slice i den andra. Vad du än föredrar är det ett som är säkert – tiden går, och snart ses vi igen!

Yours 4 ever
/Las Escribentas