Fantomen funderar...( part one, 2nd edition)

... kommer här igen, i sin fulla version, efter att ha legat till sig och mognat en aning. Eller om det var för att kvalmatcherna stod för dörren? Ja, det kan ni spekulera om. Det som kan vara förvirrande är rubriken men bara lugn, förklaring kommer.
Hursomhelst så vill jag inledningsvis tacka de personer som kvickare än kvickt läst den första, redigerade upplagan. Taskig tajming eller ett lagom provokativt inlägg som skakar den trygga hemmaburen en aning - det är fritt fram att tycka och det hann läsarna göra. En del reagerade positivt och andra negativt. Det var lite det som var tanken, att röra runt i grytan och få fram lite mer smak såhär en bra bit in på hösten när gryträtterna börjar göra sitt rättmätiga intåg på matborden. Men iallafall (citat ur vilken Lindeman-historia du vill), nu kan ni läsa "the raw and extended edition" av dessa funderingar.

Fantomen funderar...
...på om det står rätt till med Köpingebro IF. På vissa områden i föreningen verkar det fungera som ett nyoljat självspelande piano medan det på andra områden inte går framåt alls. Jag skulle vilja påstå att det går bakåt. Inte med racerfart utan med hastigheten av trögflytande, kall sirap och det är just hastigheten som är det bedrägliga i detta degenererande beteende som sprider sig i alla ideella verksamheter. Köpingebro IF är på intet sätt unikt i detta utan klubben är en av många föreningar som sakta ,sakta för jobba hårdare för varje verksamhetsår för att hålla näsan ovanför den skvalpande verksamhetens vattenlinje som utgör föreningarnas egna nolläge. Med nolläge menar jag inte bara det ekonomiska utan även det organisatoriska och sportsliga. Verksamheterna är i högsta grad beroende av att en viss mängd galningar (läs ideella krafter) outtröttligt ger sin förening och dess verksamhet ett antal timmar varje vecka. Att denna skara tunnas ut för varje år är inte enbart föreningarnas fel utan jag skulle vilja skylla på hela samhällets utveckling. Jobb och studier tar allt mer tid och när hen kommer hem är det familj/kompisar som ska ha sin beskärda del av uppmärksamheten. Att restider och pendlingsavstånd ökar för varje år som går, får samhällets utveckling stå som ansvarig för. Hen - vilket lustigt litet ord som tydligen ska ersätta ordet man. Min spontana undran: Hotar detta ord det gamla kärnfamiljsbegreppet som bestod av man, kvinna och barn? Är den nya kärnfamiljen hen och barn? Eller...
Nä, det ska inte bli någon socialpedagogisk doktorsavhandling eller något raljerande ordbajseri utan jag ska koncentrera mig på den lilla del av KIF som jag tror att jag känner till, nämligen herrlaget.
Jag har haft förmånen att träna en del av de spelare som utgör det yngre klientelet i dagens representationslag för herrarna i Köpingebro IF och kan stolt konstatera att de klarar sig bra i konkurrensen mot andra motståndare i samma serie. Nu vill jag på intet sätt påskina att jag ensam står bakom dessa ynglingars framfart och kunnande. Det skulle aldrig falla mig in att ta äran åt mig för någon annans arbete och med tanke på hur duktiga dessa killar var i pojklagen kan jag kallt konstatera att tidigare tränare/coacher har gjort ett VÄLDIGT gott arbete.

MEN, som Tony Irving skulle ha sagt, något saknas.
Det jag saknar är det där lilla extra jävlaranamma-draget i varje spelare som drar på sig den svartvita matchtröjan, oavsett om det är A-lag eller B-lag. Visst, det har visat sig sporadiskt under säsongen men inte av alla samtidigt och inte under 90 minuter. Det har alltid varit någon som "slackat och bara "åkt med", som inte varit beredd att göra jobbet för någon annan vid vilket tillfälle som helt under match. "Tyck-synd-om-mig"-cellen kan då försvara sig med att många förluster i rad sänker självförtroendet och att "vi har bara otur" eller "domaren var emot oss". Så må det vara men hur man än ser på det så är det faktiskt spelarna som ska göra jobbet på plan och inte domare, tränare eller publik. Och denna "att-göra-jobbet"-attityd hittar man inte över två träningar inför ett kval, inte heller under en seg höstsäsong. Denna attityd ska initieras under senhösten och under vinterträningen för att sedan slipas till ett spetsigt och sylvasst vapen under träningsmatcherna. Här brister herrlaget betänkligt och anledningen anser jag vara att ingen vågar sticka ut och säga sin mening inför gruppen. För det är just gruppen det handlar om vid lagspel. Gruppen blir aldrig starkare än sin svagaste länk och den svaga länken i herrlagen är just "att-göra-jobbet"-attityden.
Under de år som jag följt herrseniorerna har det funnits en del starka spelare som även varit duktiga på plan men tyvärr har detta utmynnat i segregation inom gruppen och det är aldrig bra i en så pass liten grupp som ett fotbollslag är. Där bör/måste alla respekteras och våga säga sin mening samtidigt som man som spelare rättar sig efter tränarens/lagledarens direktiv och uppgjorda planer. Gör man inte det, råder ganska snart anarki och gruppen imploderar.
I dagens trupp upplever jag inte att det finns några större problem utan alla kan umgås/prata med alla. Visserligen finns det spelare som har "högre status" än andra men för den skull ska inte ansvaret läggas enbart på dessa. Inte heller ska dessa spelare "komma undan" och slippa göra grov-jobb men de ska kanske hjälpa de mindre "sedda" spelarna blir sedda och får uppskattning för det jobb som de (förhoppningsvis) försöker göra och genom detta få gruppen starkare och ännu tightare än tidigare.
I denna ovannämnda grupp ingår också tränare och lagledare för hela herrtruppen och dessa har en delikat uppgift att balansera laget och sina direktivsmetoder så att det faller dagens spelare "på läppen". Härmed inte sagt att spelarna i KIF är bortskämda primadonnor men sättet att ge direktiv och aktivt matchcoacha ett lag idag skiljer sig ljusår ifrån den tid jag själv försökte utöva sporten fotboll. På den tiden var tränaren en envåldshärskare med förmånen att driva laget precis som han ville och ingen protesterade, inte högt ivarjefall. Det var kamp över hela banan och ingen gav upp. Gjorde man det fick man först höra det av hela laget och sedan av tränaren i omklädningsrummet. Efteråt fortsatte glirningarna när HELA truppen fikade och snackade bort en 30-40 minuter innan hemfärd. Vid denna fika efter träningen betalades också insatserna vid kvällens träning, oftast korv + läsk. Precis som nu, avslutades träningarna med spel och insatsen var en korv + läsk till en av tränaren utvald spelare i motståndarlaget. Om det nu för att man var snål eller tjurskallig, det vet jag inte, men alla gav sitt yttersta för den där korven och läsken som man visste hägrade som "pris" vid vunnen match.