Cupäventyret Paradiscupen 2025

Det är med en märklig känsla man lämnar Övik på lördagskvällen. Cupäventyret är över. Man har med trötta ögon sett större delen av A-finalen i vår åldersgrupp. Efter tre minst sagt intensiva dagar. Inser att det spelet våra spelare klarar av att spela skulle hålla väldigt bra även i en finalmatch. Det är den vanlig klyschan om att ha marginalerna på rätt sida.

Vi kommer med spelare från tre olika lag som blivit ihopslaget så sent som inför denna säsongen och ska fungera som ett lag.
Med spelare från födda 2014 till 2010.
Med en stor trupp till denna cupen så alla spelare inte får spela alla matcher. Några spelare måste spela flera matcher på ovana positioner.
Ändå så är vi bara ett par millimeter med stolpe in istället för stolpe ut på ett par av många avslut ifrån att ta oss hela vägen till final i A-slutspel.

Vi startade med ett övertygande spel i gruppspelet. Snabb hård press. Många avslut. Första gruppspelsmatchen gör laget nio mål och hela åtta olika målskyttar. Inte en förlust på hela gruppspelet och ibland glimrande spel. Jo, då var det lätt att vara tränare. 😀Sammanlagt i cupen 36 mål och tolv olika målskyttar.

När spelarna gör sitt yttersta för att vinna då försöker vi ledare också göra vårt bästa. Vi har i år börjat spela med box- och powerplay- linor. Så vi har bra förutsättningar att hindra mål och göra mål vid utvisningar. Men ibland blir det fel från oss.. Som när vi tog en utvisning 2+10 och väljer att spela med tre utespelare istället för fyra i boxplay. Då löser spelarna det. Håller i bollen oavbrutet i en minut tills domarna stannar matchen och frågar oss tränare varför vi spelar med bara tre spelare och frågar om vi inte ska sätta in en fjärde spelare?! En av tränarna tror med bestämdhet att vi har fyra spelare inne på planen , spelmässigt såg det nog ut så, och huvudtränaren har inte förstått reglerna! Lite lustigt så här i efterhand. Men som sagt det löser spelarna. De ställer upp för varandra.

Mindre lustigt blev det när vi trots att våra spelare hade många fler avslut än motståndarna (allt från stolpträffar, målvaktsräddningar, ribbträff att bollen låg fri och snurrade på deras mållinje) ändå förlorade semifinalen. Vår första förlust och en grymt spännande match där vi gjorde vårt yttersta för att vinna. Men där de (Gimonäs) gjorde fler mål än oss efter 30min spel. Besvikelsen var enorm. Bland spelarna och även hos ledarna. Inte besviken för att vi förlorar matchen utan för att den stolthet man känner för spelarna, för laget dunklas av ett resultat i en match. Att spelarna inte känner stoltheten och glädjen i hur bra de spelar. Att det jobbet de gör inte ska räknas lika högt bara för att bollen går stolpe ut istället för stolpe in under matchen. För spelarna förtjänar verkligen framgång efter hur fint de spelar, hur de kämpar och ställer upp för varann på planen.
Nu fick de istället tillfälle att ta hand om varandra efter matchen också. Alla var trygga att visa sina starka känslor i laget. Det var tårar och besvikelse blandat med styrkekramar, omfamningar och uppmuntrande ord i en rörande mix. Mycket rörande.

En fungerande mix är kanske något som kännetecknar vårt lag. Något som ledarna som sov och åt med laget såg mer av. Trots stor skillnad i ålder och olikheter i personlighet och målsättning med innebandyspelet så fungerade gruppen bra tillsammans. Det var mycket glädje och skratt. Trots tidiga morgnar. Promenader i närapå 20 minusgrader. Mycket spänning och nervositet. Men det löste spelarna förvånansvärt bra. Inte helt utan knorr men med jämnmod. Det är häftigt att se hur spelarna tar hand om varandra!
Så tack för i år Paradiscupen! Det blev en väldigt lyckad cup.