Årskrönikan Del 4

Hur gick matcherna under försäsongen då? Enligt mitt eget tyckte så anser jag att vi blandade och gav rätt bra i de flesta matcherna. Vi hann spela 90 sekunder av serien innan vi gjorde första målet och bara där så kändes det som att vi skulle tillhöra toppen även detta året.
Men ack så fel vi hade. I de flesta matcherna som vi spelade så blev vi väldigt uddlösa och tillbakadragna då vi verkligen inte ville göra något fel och tog då hellre de säkra före de osäkra. Svaret på varför det blev så kan jag faktiskt inte svara på men finns där någon själ där ute som har svaret så får ni jättegärna höra av er.
I debuten blev de 2-1 till KF Malmö och de kändes surt. Men dom var bra. Och vi visste precis som jag skrev i föregående del av krönikan att Malmölagen skulle vara svåra att möta. Men sen samtidigt så visste vi att vi var så pass mycket bättre än vad vi visade då.
I match nr två så nalkades det derby och den matchen byggdes upp på samma sätt som El classico. En hel veckas intervjuer och samtal med chanser att kasta glåpord och håna varandra. ( dessa intervjuer finns fortfarande att läsa under fliken Umes hörna)
Och tro de eller ej så lyckades Janstorp slå seriefavoriterna och grannarna Skurups AIF med 3-2 efter att ha gjort årets mål redan i omgång två. En cykelspark av Keith Malmberg i den absolut sista sekunden gjorde så att de röda eleganterna tog årets första trepoängare. Men denna matchen hade vi något som vi oftast inte hade under året. Jo ett helt lag att tillgå. Inte ett enda återbud och inte en enda skada. T.o.m Christoffer Viklund ställde upp och spelade. Tyvärr inte så länge då knäet inte höll mer än max tio minuter men vad jag ville komma fram till är att när vi väl hade fullt lag så var vi svårstoppade.
Det här med att blanda och ge skulle visa sig i kommande matcher där vi kryssade två matcher i rad mot lag som vi trodde på förhand skulle hålla sig i den absoluta botten och det gjorde vi utan att göra ett enda mål.
Och det blev väl årets första svacka med 2 oavgjorda och en förlust innan årets formtopp väl kom. Då vann vi helt plötsligt matcher och skapade massvis framåt. Och när serien väl skulle vända så hade vi visat att vi spelade fruktansvärt bra mot spelande (bättre) lag jämfört med lag som bara backar hem och försöker kontra. Lag som Kyrkheddinge och Uppåkra som var två bra lag lyckades vi slå när vi väl spelade riktigt bra.
Även viljan och glöden dök fram i matcher som mot Uppåkra där vi vänder matchen från 1-2 till 2-3 inom loppet av bara minuter. T.o.m i matchen mot Heleneholm där vi haft ledningen hela vägen fram till den 90de minuten då Heleneholm kvitterar så lyckas vi ta fram moralen och avgöra utan att hänga med huvudet.
Men vårsäsongen skulle tyvärr inte sluta så bra då vi mötte KF Malmö igen. Fast riktigt bra spel fram till 70 minuten så lyckades vi inte ta någon poäng.

Hur vi än vrider och vänder på det så vet vi om att vi är bra när vi ger oss fan på de. Medans vi i andra matcher helt tappar fattningen och vägrar göra mål och istället för de så kunde vi släppa in väldigt lätta mål. Men som tur är så brister något bra, för då vet man vad man har att jobba med framöver.